Hemligheternas Näste [HP FF] Allix Serien Del 1

[45] Rummet Längst Upp

Arthur öppnar dörren till Kråkboet, efter honom går Molly, Percy, tvillingarna, Ginny, Ronald och sist jag in. Vi kånkar alla in våra koffertar och väskor i köket där de landar på det slitna trägolvet med höga smällar följda utav djupa inandningar och pustningar.  

"Hem ljuva hem," ekar tvillingarna i kör och roffar genast åt sig av de ljumna bullarna som står på köksbordet. 
"Hallå där! Inget före maten!" utbrister Molly utmattat, tvillingarna fnittrar lite och Molly slänger upp händerna i luften innan hon schasar iväg sina barn mot respektive rum. Det känns härligt hemtrevligt faktiskt.  

Jag greppar min koffert och börjar konka den mot trappan efter alla andra. Men jag hinner inte långt.
"Allixandra, kan du stanna kvar här i köket lite." säger Arthur och ser på mig. Jag ställer tvekande ner min koffert och väska på golvet igen. En liten klump bildas i min mage, vad har jag gjort nu? Tänk om de inte är nöjda med mina betyg... Känslan får det att isa lite i magen och nervositeten blossar ut. 

Arthur sätter sig vid köksbordets gavel och Molly sätter sig bredvid honom på ena långsidan. Jag sätter mig på andra långsidan, jämte Arthur och mitt emot Molly. Mina handflator är något fuktiga och jag stirrar ner på dem. Snälla säg inte att ni ska skicka iväg mig någon annanstans, snälla säg att jag får stanna här... Tänker jag och sväljer hårt för att försöka ta mig förbi klumpen i halsen så att att jag kan andas igen. 

"Allixandra, vi har funderat lite..." säger Arthur men Molly tar snabbt över, klumpen i min mage växer stadigt medan jag i mitt huvud ber att jag inte ska slussas vidare till någon annan familj.
"Det har ju varit din födelsedag nyss och vi vet inte hur du vill fira den nu i efterhand?" säger Molly med kärlek och jag ser förvånat upp på henne. Hennes ögon tindrar och munnen ler mot mig. 

En lättnad lägger sig över mig.
"Ni, ni ska inte skicka iväg mig?" frågar jag med skakig röst. Molly gapar förfärat och reser sig från sin stol. 
"Självklart inte Allixandra! Du är en i familjen." säger hon chockat och går runt bordet för att krama om mig. Det känns betryggande. 
"Du behöver aldrig oroa dig för det Allixandra." säger Arthur och lägger sin stora hand ovanpå mina på bordet medan Molly kramar om mig med värme och kärlek från sidan. 

Efter att Molly satt sig igen och Arthur rätat på sig och jag funderar ett tag säger jag, "Umh, jag vet inte om jag vill fira den. Det skulle inte kännas rätt utan..."
"Utan din mor, vi förstår detta men du fyllde tretton år. Klivit in i tonåren. Vi skulle vilja fira dig lite åtminstone, ifall du skulle kunna tänka dig att stå ut med lite fika och kanske någon sång..?" frågar Molly med mjuk röst och ler mot mig. 

Jag suckar lite men nickar till slut när jag ser hur hennes förhoppningar växer.
"Åh va underbart, då får jag sätta igång med förberedelser snart." säger Molly och ler mot mig innan hon pussar Arthur glatt på kinden. Ny energi i hennes kurviga kropp från något så sipelt som glädje. 

"Umh, kan jag gå till mitt rum nu?" frågar jag med låg röst, jag kämpar för att ta mig förbi den där klumpen i halsen som har vuxit sig större trots att de båda sagt att jag aldrig behöver oroa mig för att bli iväg skickad. Jag visste faktiskt inte ens själv att jag var orolig över att kanske inte få stanna hos min nya familj. 

Molly och Arthur nickar mot mig. Jag lämnar köket med kofferten i handen och väskan över axeln. De känns lite lättare att förflytta, trots att de väger exakt lika mycket nu som innan. Jag börjar ta mig upp för alla trappor till mitt rum som ligger längst upp i huset. Det är en hel de trappor att bestiga men det gör mig inget. Jag har ett eget rum och det är rätt fantastiskt i det trångbodda Kråkboet. 

Jag öppnar dörren och stiger in i rummet, allt är precis om jag lämnat det. Det lilla mysiga rummet med runda väggar välkomnar mig tillbaka hem igen. Jag ställer kofferten precis innanför dörren och går fram med väskan till min skrivbordsstol där jag dumpar av den. Hemma igen. 

Utanför mina fönster har mörkret sänkt sig och det känns lite som ett slut på något. Eller en början på något annat kanske. Eller båda delarna. Jag sätter mig på sängkanten och slänger mig bakåt. Mitt hår fläktar ut över det rutiga överkastet, sytt av gamla lakan, örngott och tygbitar av Molly. 

Jag sparkar av mig mina skor. De landar med varsin duns i golvet.
"Hemma igen..." mumlar jag och kryper upp i sängen ovanpå överkast, täcke och kuddar. Det känns skönt att vara tillbaka och klumpen i min mage lindras lite. Jag ska få stanna, jag har ett hem. En ny familj. Som låter mig behålla min riktiga familj i tankarna. Som respekterar det. Att jag har haft en annan familj, att jag vill behålla den familjen inom mig...   

Efter ett par minuter gäspar jag stort, undrar när det blir middag..? Jag sätter mig upp i sängen, ser mig omkring och bestämmer mig för att plocka upp mina saker medan jag väntar. Lika bra att få det gjort medan jag ändå inte gör något annat vettigt. Jag öppnar upp kofferten och börjar hiva ut sakerna till deras rätta platser. 

En doft av potatis, kokta morötter och något typ av kött har börjat fylla luften. Jag sniffar hungrigt efter doften. Det är ganska kvavt i mitt rum så jag går fram till fönstret och öppnar upp det på vid gavel. Sommarluften välkomnas in och en bris drar genom mitt hår. Det är faktiskt rätt underbart att se ut över fälten med natthimlen ovanför. Jag ler lite smått, redo att möta en ny sommar ihop med min nya familj. 

Kofferten är tömd, kläderna undanstoppade och jag har satt mig i sängen med ryggen lutad mot väggen. I mitt knä ligger blocket som är fullt utav teckningar. Pennan raspar mot pappret, jag lägger till de avslutande detaljerna på målningen med de grå ögonen som jag nu vet är Dracos. 

Det är något speciellt med dem, men jag kan inte sätta fingret på det. Något som stör mig, eller som fångat min uppmärksamhet. Jag vet inte vilket av de två det är. Men något är det. 
"Middagen är serverad!" hojtar Molly från nedervåningen, jag kan genast höra fotsteg klampa ner för de många trapporna. Hungriga människor som precis som jag känt doften av hemlagat senaste halvtimmen. Jag stänger försiktigt blocket innan det hamnar på mitt skrivbord och jag gör resten utav familjen sällskap vid middagsbordet.