Hemligheternas Näste [HP FF] Allix Serien Del 1

[30] Vingar Och Solnedgångar

Framför mig, bara några få meter bort, står en ståtlig grip. Dess bruna fjädrar välputsade, dess vita huvud ståtligt uppburet av den enorma kroppen. Vingarna mjukt lagda på ryggen och dess långa svans vackert böjd. Dess frambensklor glänsande och bakbenens klor tillbaka dragna. 

Jag ser upp på den en kort stund men alla böcker jag läst som har haft information om gripen har tydligt påvisat att de är otroligt stolta varelser och om man förnärmar eller inte respekterar dem kan det ge ett dödligt slut. Mycket likt hippogriffen.  

I flera minuter står den bara där, stirrandes på mig. Jag sitter absolut stilla med min rygg lutad mot stocken. Det känns som om minsta rörelse kan vara förödande. Men, efter ett tag slappnar jag av. Jag vågar andas och gripen gör inget för att ta sig närmre. 

Min kropp börjar skaka våldsamt och kylan tycks omge mig med mer kraft. Vinden biter vildsint i mitt ansikte, mitt hår, mina kläder. Jag försöker hindra mig själv från att huttra, men det är en omöjligt uppgift.

Jag rycker till när gripen från ingenstans kommer fram till mig. Steg för steg närmar den sig och jag kan inte ta mig någonstans med sjön framför och stocken bakom. Försöker jag resa mig finns risken att den anfaller. Mitt hjärta dundrar. 

Från min sittande ställning ser den så gigantisk ut att jag är rädd att den kan krossa mig med bara ett enda steg av sin enorma kloklädda fram fot. Gripen kan se den blottade rädslan och kanske sorgen i mina ljusa, isigt blåa ögon då dess gula borrar sig in i mig. Den står med huvudet höjt ovanför mig.

Jag håller dess blick, försöker sluta skaka, kontrollera min andning. Det är lönlöst. Pulsen dundrar i mina öron, det dränker ut ljudet av vinden och det enda jag kan göra är att undvika hastiga rörelser när gripen långsamt sänker sitt huvud, den gula näbben bara centimeter från mitt våta ansikte.

Till min förvåning och chock puffar den, väldigt försiktigt med sina stora näbb, mig i ansiktet. Innan den försiktigt och otroligt graciöst lägger sig ner bredvid mig. Jag ser förvånat på honom. Hjärtat dundrar fortfarande i min bröstkorg och jag försöker pressa ner luft i mina stramande lungor. 

Jag håller dess blick och han lägger sitt fjäderklädda huvud på sned, först på ena hållet och sedan på andra hållet medan han blinkar precis som en uggla gör. Jag vet inte vad jag ska tänka, känna eller göra. Det hela är så bisarrt att jag funderar på om jag drömmer. 

Vi sitter så, tittandes på varandra, i någon minut innan jag försiktigt och långsamt viker av med blicken som nu är suddig av mitt tidigare gråt då mina ögon blivit alldeles puffiga. Jag ser ut över den vackra sjön som nu har ett vildare utseende från de skarpa kastvindarna som tränger sig fram allt mer eftersom eftermiddagen passerar. 

"Jag har fått ett nytt hem, en ny familj, en ny skola, nya vänner, ett nytt land, ett nytt språk, allt är nytt. Inget kommer att bli som det var förr, inget kommer att bli som det var. Jag önskar så innerligt att allt bara kunde återgå till det vanliga. Även om jag levt ett nytt liv i snart 8 månader så känns det ändå inte som mitt liv..." Jag suckar uppgivet och torkar tårarna med mina iskalla händer. 

"Du vet, man uppskattar aldrig det man har tills det rycks ifrån en. Familj, vänner, ens hem, ens land, ens vardag... Det man är så van vid att alltid ha. En säkerhet som man alltid tror och förväntar sig ska finnas där. Men en dag... Borta." Tanken är tung och orden är ännu tyngre att yttra. 

"Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre, jag vet verkligen inte hur jag ska kunna klara av allt detta... I slutändan är den enda personen som jag till hundra procent kunde räkna med borta..." Som om gripen förstått mitt problem, allt jag sagt, min tankar, ja allt, så krälar den sig närmre och puffar på mig ännu en gång.