Hemligheternas Näste [HP FF] Allix Serien Del 1

[31] Skyddsängel

Min kropp skakar, min själ är skärrad av alla känslor, som jag inte ens visste att jag byggt upp inom mig, som har kommit fram idag. Jag kryper ihop liggandes på de hårda stenarna på ena sidan av min kropp med ryggen tryckt mot den kalla stocken. Minuterna tickar förbi, en efter en medan mina ögon svullnar upp allt mer och mer.

"Allix?!" Jag hör än bekant röst som drar mig ut ur mina tankar,
"Allix?! Allixandra?!" Jag hör den igen, men jag ligger stilla. Snälla, gå iväg, snälla försvinn, snälla, snälla snälla låt mig vara...
"Allix, vart är du?!" Jag hör rösten igen, bara någon meter bort, det är Harry.

"Allix!" Nu är det Fred och George som talar enigt, de kallar på mig och det hugger i mitt hjärta. Jag vill inte att de ska vara oroliga för mig, men jag vill inte att de ska hitta mig heller, så jag ligger still... 

Efter någon minut hör jag hur de vänder sig om och börjar gå sin väg.
"Oroa dig inte Harry, vi hittar henne..." Det är George som pratar i fjärran, men jag kan inte höra Fred.
"Jag är bara orolig, tänk om det hänt henne något..."
"Vi hittar henne, hon är säkert okej." Det är George igen,
"Men tänk om..." Fred låter ansträngd, som om hans stämband har ett snöre runt sig. Det drar i mitt hjärta att höra den annars glada Fred så orolig. Ligg still Allix, det blir bara värre om de ser dig så här. 

Minuterna fortsätter att ticka, en efter en drar de förbi... 

Jag kramar krampaktigt mina ben när jag hör fotsteg ännu en gång, men bara från en person denna gång. Men min kropp är så trött, jag är alldeles utmattad från mitt kämpande mot den oböjliga kylan och den svepande tornadon av känslor i min kropp. Det känns som om jag kommer gå under ifall jag rör mig. 

Det kan inte vara mer än några plusgrader ute nu... Kallt, så kallt... Det blir min sista tanke innan jag förlorar min kamp mot tröttheten. Det sista jag hör är springande steg över de hårda stenarna och mitt namn som viskas av en röst som för mig är okänd. 

Det sista jag känner är hur min stela kropp varsamt lyfts upp från den hårda marken och in i en mjuk och varm famn, vi rör oss. Jag vet inte vart vi är på väg, eller vem som bär mig, men jag bryr mig inte just då. 

Jag vaknar i ett litet rum, ett rum jag aldrig tidigare varit i. Jag ser mig försiktigt omkring, det finns en liten eldstad bara två meter från mig. Jag drar min hand över det mjuka tyget som täcker den tresitsiga soffan jag ligger i. På golvet finns en fluffig pläd och mot ena väggen står en bokhylla lutad. Den ser otroligt nedtyngd utav alla de tjocka dammiga böckerna som belamrar dess hyllor. 

Jag sätter mig hastigt upp och söker genom hel rummet efter andra personer, men ingen finns där. Väggen är precis bakom soffan, jag suckar djupt och lutar mig framåt, lägger min panna i mina handflator och stödjer armbågarna mot mina knän. 

Jag drar ett djupt andetag och släpper långsamt ut det. Jag har försatt mig själv i en dålig position. Att vara oförsiktig och oroa mina vänner, själviskt Allix. Så himla själviskt. Mina tankar bannar mig själv och det får inte tumulten inom mig att bli mindre. 

När jag öppnar mina svullna ögon är det första jag ser en lapp liggandes på golvet. Den måste ha ramlat ner när jag satte mig upp. Mina darrande fingrar tar tag i lappen, min kropp sjunker ihop i ena hörnet av den mjuka soffan och jag drar försiktigt upp den tjocka filten som legat över mig tidigare. 

Lågorna i brasan sprakar lugnande och jag tar några djupa andetag innan jag lägger min fokus på lappen i min högra hand. Den vecklas ut mellan mina instabila händer. Min blick möts av samma vackra handstil som de anonyma breven är skrivna med och jag får en klump i halsen. 

Lappen skakar i takt med mina fingrar när jag börja läsa trots att jag försöker stilla mig själv. 

"Allixandra, jag var ute i timmar och letade efter dig. Vi har alla varit oroliga. Du har mer vänner än du tror. Ingen vet att jag letade efter dig, ingen vet att jag var orolig för dig, men, det var jag likaså. 

Detta rum har varit min hemlighet sen jag började på Hogwarts. Jag vill att det förblir en hemlighet, men du får komma hit när du vill. Om du känner att du behöver det. 

Har lämnat en anonym lapp till Harry där det står att du kommer när du är redo och att du är i säkerhet. Jag hoppas du inte finner detta obehagligt på något sätt. Efter alla timmar du var borta tänkte jag att du behöver tid. - C" 

Jag kramar lappen mot min bröstkorg och sluter mina ögon en kort sekund medan ett andetag pressas ut mellan mina läppar.
"C..." Mina tankar tar en ny riktning, funderingar på vem C är sparkar igång min nyfikenhet och jag kan inte låta bli att försöka föreställa mig personen. 

Ett totalt misslyckande leder det till för jag har inte den blekaste aning. Carter? Carlisle? Caden? Charlie? Chase? Christopher? Connor? Christian? Curtis? Har ingen aning vem du är, vad du heter eller hur du ser ut - så hur kan jag känna sådan tacksamhet, mot en okänd?

Jag ser ut genom det avlånga fönstret, min blick möts av gryningens första ljus. Glaset är mörkt och jag tvivlar på att man kan se fönstret från utsidan. Det känns som någon form av besvärjelse vilar över det. Någon form av döljande besvärjelse för att hålla rummet hemligt från alla. Men det är bara en känsla jag har. 

"Tack C..." Min röst är blott en viskning, min hand kramar berlockerna som hänger om min hals i den magiska kedjan.
"Tack..." Ett leende sprids över mina läppar, min mage kurrar från att inte ha ätit något dagen innan men jag ignorerar den. Mat är inget jag kan tänka på just i denna stund så jag reser mig från soffan.  

Mitt finger vandrar över de gamla bokryggarna som står uppradade i den överbelastade bokhyllan, Kärlekens Vidunder, en samling av poesi fastnar jag vid. Jag drar ut den ur hyllan och går tillbaka till soffan, drar filten över mina ben, lyssnar på hur brasan sprakar och slår upp den åldriga boken. 

Ett tunt moln av damm virvlar upp och leker i skenet från fönstret. Sol och måne, vackert i harmoni, skolad att stiga när den andra sjunker, simpelt för den enkla, vackert för den konstnärliga, simpelt. Dess sken vackert blandat, som de älskades kroppar, hoptrasslade, hopslingrade som ben och armar, svart och vitt hår, röda läppar och bleka halsar... Jag läser och läser och läser. 

Allt efter tiden går blir mitt hjärta lättare, min själ helas lite smått och jag kan känna hur mitt glada, vanliga, enkla och härliga jag börjar återvända. Kanske behövde jag bara få ut allt? Att hålla inne saker fungerar inte i längden brukade du säga mormor, du hade rätt... 

Jag lämnar boken uppslagen på det lilla glasbordet som står bredvid soffans ena armstöd. Men jag lämnar den inte öppen där jag slutar läsa, jag lämnar den öppen vid en dikt om en skyddsängel som vakade över en annan människa tills att hon behövde honom. Det känns passande och jag hoppas att C ska förstå mitt tack. 

Jag ser mig om i rummet en sista gång innan jag stänger dörren bakom mig och hamnar i en otroligt trång, kal, mörk korridor. Först känner jag mig klaustrofobisk av det trånga utrymmet. Men av någon udda anledning försvinner känslan lika fort som den anlänt och jag känner inte alls att det trånga utrymmet ska sluka mig så som jag brukar.