Hemligheternas Näste [HP FF] Allix Serien Del 1

[27] Utegångsförbud

Vi spenderar hela eftermiddagen och kvällen hos Hermione, tills madam Pomfrey kommer in för att säga till oss att det är dags att gå. Jag ser på Hermione en sista gång innan vi alla tre lämnar salen bakom oss. 

Tystnaden ligger tjock i slottet, de flesta har hört om Hermiones förstening vid den här tiden och så fort som vi passerar dem blir de flesta tysta och stirrar på våra hopsjunkna kroppar och rödgråtna ögon. Jag ser sällan upp från golvet, inte fören vi har kommit in i sällskapsrummet släpper jag ut en stor suck som länge byggts upp inuti mina lungor. 

Vi sätter oss alla tre ner i den röda soffan och värmer våra chockade kroppar framför den sprakande brasan som pyser i eldstaden. Jag hör hur de andra eleverna omkring oss mumlar försiktigt ett tag innan de återgår till att prata om det gamla vanliga. 

Flickorna talar mycket om Link Belki, Travis Ripper och Carter Cone i år sex och de andra snygga killarna på skolan. Pojkarna pratar om Quidditch och hur tråkigt det var att matchen mellan Gryffindor och Hufflepuff blev inställd. Men ingen gnäller om det när vi sitter inne i allrummet. 

Jag sneglar mot ena hörnet där Fred och George sitter tätt ihop med blicken fäst på något papper; förmodligen en uppfinningsidé. Borde jag, be om ursäkt..? För tidigare? Fast, han vet ju nu...

Dörren in till elevhemmet öppnas och jag hör de välkända stegen från professor McGonagall, hon stannar en bit in i rummet och alls uppmärksamhet landar på henne.
"Hör upp allihop!" säger hon med sin gälla och stränga röst, "Under omständigheterna så har professor Dumbledore tillsammans med de andra professorerna kommit fram till att ett utegångsförbud kommer infalla med start idag." 

Elever mumlar och gnäller omkring i rummet,
"Tystnad, reglerna är som följer." Hon rullar ut en pergamentrulle och harklar sig innan hon spänner ögonen i alla sina elever för att vara säker på att hon har vår uppmärksamhet, "Alla elever kommer att följas av en professor till sina lektioner. Alla, elever ska infinna sig i sina elevhem klockan sju varje kväll och absolut ingen, ingen, har rätt att lämna elevhemmet efter klockan sju på kvällen." McGonagall ser ut över sina älskade elever och jag möter hastigt hennes blick medan hon snabbt rullar ihop pergamentet som hon läst från. 

"Jag hoppas att ni förstår, att om den som bär ansvar för dessa försteningar inte fångas, är det troligt att skolan stänger och alla elever måste återvända hem..." Rummet bryter ut i mummel så fort orden lämnar McGonagalls läppar, hon går sin väg med rak rygg och hastiga steg utan ens ett enda ord av betryggande form. 

"Om skolan stänger har jag inget hem att återvända till, det blir tillbaka till Dursley familjen..." Harry sjunker ihop ännu mer i soffan, jag ser förvirrat på honom och funderar på vilka familjen Dursley är och hur det kan vara så hemskt att vara där. 

Jag har inte lärt känna alla delar av liven hos mina vänner ännu, elelr så har Harry medvetet hållit den informationen hemlig. Vilket, helt ärligt, gör lite ont i mig.
"Pfft, som om det skulle vara okej med mina föräldrar... Du stannar hos oss i sådana fall, det vet du Harry." Harry ger ronald ett tacksamt leende och igen känner jag mig utanför konversationen.

"Ni tror väl inte att de verkligen kommer att stänga Hogwarts, jag menar... Eller tror ni det?" Jag ser nervöst på mina två vänner som tittar tillbaka på mig och sedan delar en blick med varandra.
"Jag tror inte att Dumbledore kommer ha något val, om detta fortsätter så är ingen säker. Och, tänk om det blir värre..." Harry ser på mig och en rysning färdas över min kropp. 

En tung tystnad vilar i allrummet efter det. Barar brutena v lågt mummel och den sprakande brasan. Några ekande steg och någon dörr som öppnas och stängs bland sovsalarna. Jag sjunker djupare ner i soffan och min blick lyfts mot Godric Gryffindors porträtt.

Jag läser orden igen, Valley album leones requiescit in lignum. Lejonens dal vilar i det vita trädet. Fortfarande känner jag viss irritation över att ha slösat tid på att lista ut vad de latinska orden står för - totalt slöseri med tid. 

Jag viker av med blicken och sneglar lite mot tvillingarna. De ser ut att vara i en djup, dämpad konversation. Vågar ajg störa? Med ett stabiliserande andetag reser jag mig från soffan och går bort till de två rödhåriga uppfinnarna. 

Fred ser upp innan ajg ens hunnit halvvägs. Han ger mig ett leende och samtidigt vänder sig George och ger mig exakt samma uttryck. Jag suckar, självklart kommer de smita ut oavsett. Jag går den sista biten och ställer mig mellan de två. Mina armar korsade över min bröstkorg. 

"Ni ska inte göra vad ajg tror ni ska göra va?" 
"Heeelt oskyldiga." flinar de båda fram med en och samma röst. AJg suckar uppgivet. JAg bryr mig inte om att de bryter reglerna eller är ute efter det blivit mörkt - men ajg bryr mig om deras säkerhet. 

"Tänk om något händer er?" väser ajg lite surmulet, irriterad över deras uppenabra brist på säkerhetstänk. 
"Pffth." frustar George och jag ger honom en kall blick. 
"Vill inget ska-" 
"Äsch, Allix, det går finnemang. Vi är lika slinka som lakritsstavar, inte en chans att något monster kommer åt oss." 

Deras uppenbara brist på oro för deras egna säkerhet får mig att vilja nypa dem i öronen. Men jag håller mig. Jag är inte deras mamma, inte deras syster heller för den delen - jag är bara en vän och inget mer. En påtvingad vän dessutom...  

"Bara, var försiktiga. Snälla?" 
"Tja, när du bönar och ber sådär." flinar George ut och ajg smäller till honom på axeln med öppen handflata. 
"Jag bönar inte." fräser jag med en suck och tvillingarna flinar - uppenbarligen fullt nöjda med ett driva mig till vansinne. 

Jag drar ett andetag och försöker slappna av genoma tt rulla mina axlar lite bakåt. 
"Fred," han ser frågande på mig, "förlåt för innan." muttrar jag och min kinder blossar lite. Han flinar och petar mig i sidan med sina smala fingrar. 
"Vatten under bron." Jag ler tacksamt mot honom i samma stund som jag ser Ginny komma gående genom allrummet. 

"Sov gott sen," mumlar jag utan att ge dem en till blick och går rakt mot Ginny. Jag lyckas få fatt i hennes arm precis när hon ska gå in i trappkorridoren som leder upp till sovsalarna. 
"Ginny, hur är det?" frågar jag och hon ger mig ett tight leende. 

Jag har inte sett henne på länge, men det ser ut som om hon är trött. Tröttare än vanligt. KAsnke är Hogwarts tyngre än hon trodde? Vi har ju rätt mycket läxor. 
"Är du okej?" Jag lägger huvudet på sned men hon bara nickar. 
"Om du vill prata så vet du vart ajg är, eller hur?" Hon nickar igen och ger mig ett lite gladare leende. 

Jag släpper taget om hennes arm och hon kilar kvickt iväg upp mot sovsalarna. Harry och Ronald kommer fram till mig och vi önskar varandra god natt efter att jag frågat om de märkt något med Ginny - vilket de naturligtvis inte har, jumla pojkar. Efter det går vi motsatta håll när vi kommit upp för första trappan. 

Min sovsal ligger öde, klockan är bara halv nio på kvällen men dagens händelser har gjort mig trött. Mina ögon har mörka påsar under sig och min kropp skriker efter sömn. Jag är helt slut faktiskt, trots att det är gansak tidigt fortfarande.

Jag klär på mig min pyjamas och hänger försiktigt upp min skoluniform så den inte skrynklas. Sängen välkomnar min stela kropp och täcket värmer snabbt upp mig. Mina tankar kretsar kring min vän som nu ligger ensam i sjukhusflygeln, inte i sin säng mitt emot min som hon borde. 

Jag kan inte heller stoppa tankarna på tvillingarna vilket får oroskänslor att blossa i min bröstkorg. Tillsammans med funderingarna på Ginnys välmående blir jag lite överväldigad när man parar det med Hermione, kammaren, monstret och risken att skolan stängs. Det är för mycket som händer och för lite jag kan göra - vilket stör mig. 

-------------------------

Hej på er! ^^
Förlåt att detta kapitel är lite kort! Min kreativitet tycks ha gått upp i rök, klandrar närmsta drake - vart nu den befinner sig! Fy dig drake, elda inte upp min kreativitet! Oavsett, hoppas ni inte blir allt för upprörda, jag hoppas på att min hjärna ska få lite magiskt feglitter spritt över sig så kanske kreativiteten kickar igång igen! ^^ 

(Tror nog kanske att det hela kan bero på att jag arbetar intensivt med egna originalverk just nu och fanfiction är väldigt annorlunda att skriva i jämförelse xD)

XOXO
P.A