Hemligheternas Näste [HP FF] Allix Serien Del 1

[42] Återseende

Stora Salen är fylld av ett sorlande mummel från alla elever. Jag själv och Ronald sitter mitt emot Ginny vid Gryffindors långbord. Ronald gnäller om att han är hungrig, Ginny tycks gladare än hon varit sen början av skolåret och jag är alldeles spänd. Harry är inte med oss och inte heller Hermione. Vart är de någonstans?

Men jag hinner inte mer än tänka den tanken när Harry ansluter sig till oss.
"Vart ahr du varit?" frågar jag genast då han tar plats bredvid Ginny som blir stel som en pinne. Harry lutar sig framåt,
"Hos Dumbledore, om dagboken och kammaren."
"Men va? Jag trodde ni pratade om det den natten?" Harry skakar på huvudet åt Ronald.
"Vi pratade om lite, mer saker..." 

Harry fortsätter med att berättar om en husalf vid namn Dobby, en ynklig liten krabat med självplågande beteenden och elaka ägare. Sedan berättar han hur Dobby hjälpt honom genom det här året och hur Harry befriade honom bara några minuter tidigare utanför Dumbledores kontor. Det var en sorglig men hjärtvärmande historia. 

"Så, Dobby visste?" 
"Visste vad?" 
"Om kammaren och dagboken och det?" Harry nickar som svar på Ronalds fråga. Ronald fnyser och Ginny tycks bli mindre och mindre bredvid Harry. Jag ger henne en snabb blick och ett tröstande leende - trots allt så var det inte hennes fel. Tom Dolder hade ju så gott som lagt en besvärjelse över henne med hot och infiltrerande tankar. Men Ginny tycks inte registrera min uppmuntran för hon fortsätter att krypa ihop. 

Dörren till Stora Salen öppnas med ett dovt ljud av knarrande gångjärn.
"Titta, det är Hermione!" säger Seamus uppspelt till oss andra. Jag och mina vänner - och en hel del andra i salen - tittar genast mot öppningen. Jo, där står hon. Hermione. Älskade, underbara Hermione. 

Vi reser oss alla men jag och Hermione är de som omfamnar varandra först efter ett springande möte mellan långborden. Vi skrattar båda två lättat. 
"Hermione, jag har saknat dig så himla mycket..." mumlar jag in i hennes tjocka hår som kittlar mig i näsan. Hennes hud är varm och mjuk, formbar och rörlig. Känslan är alldeles underbar. 

Vi släpper varandra efter en liten stund och Hermione kramar Harry för att sedan obekvämt skaka hand med Ronald efter att de nästan kramats av bara farten. Jag fnittrar lite för mig själv när jag ser dem. De är bästa vänner men beter sig som bekanta ibland. Det såg ju verkligen ut som om de ville kramas först men sedan ångrade sig båda två. Udda vänner. 

Hermione ger även Ginny en snabb kram och jag funderar som hastigast på hur mycket Hermione vet om vad som hänt? Spelar ju ingen som helst roll egentligen. Hermione mår bra, Ginny mår bra. Vi alla mår bra och det är det som spelar roll. Jag nickar för mig själv och Hermione stryker bort en tår från ögonvrån, en lyckotår. 

Dumbledore går fram till podiet och vi tar alla plats vid de fyra långborden. Jag ser på mina vänner och sedan upp på Dumbledore likt flertalet av alla elever. En känsla av lättnad, hopp och glädje lägger sig över mig. Vi är alla samlade och vi har alla klarat hos helskinnade genom årets prövningar. På Beauxbatons Akademin hände inte direkt sådana här saker, och även om det varit ett intressant år så kommer jag på mig själv med att hoppas på ett helt vanligt skolår nästa år. 

"Detta året har varit händelserikt, men tack vare fyra otroligt modiga elever kan vi ännu en gång säga att Hogwarts är en säker plats för sina elever. Professor Sprout har kokat ihop en excellent mängd av återställningselixir och alla som var förstenade är nu återställda." Eleverna börjar klappa sina händer och jag fnissar när jag ser Mr Filch krama sin älskade katt Mrs Norris där han står vid kanten utav honnörsbordet. Jag pekar med mitt finger när Hermione stirrar på mig och även hon sätter igång med att fnissa. Det är ganska hjärtvärmande att se Mr Filch ha känslor av kärlek mot en annan levande varelse. Även om det är en spionerande, skvallrande katt. 

"Fö'låt att jag ä' sen allihopa!" hörs en mörk röst dundra genom salen när portarna öppnas ännu en gång, "Ugglan med mina frigivningspappe' flög vilse å vatt helt fö'virrad. Någon jumla fågel vid namn Errol." brummar Hagrid och vandrar in i salen med tunga kliv. Dumbledore delar en road blick med en inte så road Ronald. Hermione och jag fnissar ännu mer med Harry bara skakar på sitt huvud. 

Hagrid stannar framför oss, alla elever och all personal har blicken på honom. Han fumlar lite nervöst med fingrarna på ett otroligt sött sätt. Som om han är nervös och inte riktigt vet vad han ska ta sig för att säga inför hela Stora Salen till oss. 

Men till slut kommer orden, "Umh, Harry, Ron, Allix, och Hermione förstås, jag ville ba' säga att vatt det inte fö' er så, så skulle jag fo'tfarande va- umh, ni vet var. Så... Jag vill ba' säga, TACK." Harry reser sig upp från bänken, han kramar Hagrid och säger, 
"Det är inget Hogwarts utan dig Hagrid." Sedan släpper han taget och börjar applådera, vi andra tre börjar också applådera och både jag och Hermione fäller några tårar av glädje över att ha vår vän tillbaka. 

Hela salen börjar att applådera och hurra för vår skogsvaktare, vår Hagrid. Hagrid ser sig rört omkring och elever kommer fram för att krama honom och skaka hans hand. Blicken i Hagrids ögon är en syn jag aldrig kommer kunna glömma. Ren glädje. Det var vackert att se hur större delen av skolan så hastigt enades om att Hagrid hör hemma här hos oss och är glada över att ha honom tillbaka. 

Efter ett par minuter har alla lugnat sig och vi sitter åter igen på våra platser. Dumbledore börjar ännu en gång att tala, så fort Hagrid sjunkit ner i sin stora stol vid honnörsbordet.
"Jag tror att det är dags att dela ut hustrofén." Ett mummel bryter ut i salen och stämningen ändras lite, "På fjärde plats, med 311 poäng kommer Huffelpuff!" Lite applåder ekar genom salen.
"På tredje plats, med 328 poäng kommer Slytherin." Från Slytherin hörs buttra grymtningar men också en del applåder hörs i salen, "På andra plats, med 378 poäng kommer Ravenclaw. Och, på första plats har vi Gryffindor! Med sina 408 poäng!" Salen bryter ut i applåder och alla bord - utom Slytherins - firar poängställningen. 

Avslutningen rundas av med en magnifik festmåltid. Ronald verkar dock vara den som har störst aptit, som vanligt. Jag och Harry spenderar middagen med att berätta allt vi kan för Hermione. Allt som hänt under tiden hon varit förstenad och inkapabel till att vara med oss. Men till föga förvåning är det studierna som Hermione är mest orolig över vilket ger mig och Harry ett gott skratt. 

Det ligger en känsla av glädje blandad med sorg över att året faktiskt är slut på Hogwarts. Men känslan av glädje är starkare hos mig. Glädje över att jag har fått ett hem. En familj. Nya vänner och en ny plats i livet. Glädje över att jag faktiskt insett att livet går vidare, även om den glädjen gör ont. Insikten att jag måste försöka mer och kämpa hårdare. 

"Jorden till Allix!" fnissar Hermione medan hon petar på min arm. 
"Huh? Va? Ja?" 
"Ska du ha efterrätt?" frågar Hermione med ett leende, i ena handen håller hon et litet fat med pumpapaj toppad med vispgrädde och vaniljströssel. 
"Ohhh ja!" Jag roffar åt mig fatet, "Ner i min mage ska du!" 

Runt omkring mig skrattas det och Harry påpekar att det kanske finns en Ron nummer två när det kommer till efterrätt. Jag kan inte annat än hålla med honom om det. Mat i all ära, älskar mat, men efterrätt alltså. Det är grejer det! Jag hugger den lilla skeden i pajen och lassar in tugga efter tugga med ett nöjt hummande.