Hemligheternas Näste [HP FF] Allix Serien Del 1

[32] Oroliga Vänner

Korridoren snirklar sig fram, tavlor och speglar ökar i antal. Från inga alls tills att de täcker väggarna nästan helt och hållet. Det får bara plats en människa på bredden i korridoren men det är inte klaustrofobiskt på något sätt underligt nog. 

Min blick vandrar långsamt från tavla till tavla, de är alla av naturen, inga porträtt eller levande varelser syns till. Mina skosulor hasar sig mot det skrovliga golvet, det är det enda ljud som hörs ekande genom korridoren.

Till slut syns ljuset från ett fönster, det skiner in några enstaka strålar utav sol innan molnen hinner fram och täcker vårsolen ännu en gång. Efter ytterligare ett par meter tvingas jag att välja om jag ska gå höger, vänster eller rakt fram. Jag går åt höger, det känns bra på något vis. 

Mina fötter för mig åt höger, långsamt framåt, utan brådska att komma någonstans. Undrar hur långt det är kvar... Jag tvingas välja mellan höger och vänster ännu en gång, jag går åt höger och efter endast ett par meter kommer jag fram till en liten dörr. Jag tar ett par sekunder till att memorera vägen till det lilla rummet, till C's hemliga rum.

Jag ser på dörren som är vackert karvad med lena drag, min hand omsluter den runda järnringen som utgör dess handtag och jag drar lite lätt. Dörren glider enkelt upp och jag stiger ut i en stor korridor. 

Den ligger öde. Men nu vet jag vart jag är, bara några höger svängar och någon enstaka vänstersväng kvar tills jag är utanför Gryffindor. Mina steg ökar inte i sin takt, jag har inte bråttom att komma tillbaka... tänker jag medan min kropp då och då får möta solens varma ljus när den kryper fram från baksidan utav täcket av moln som breder ut sig över den annars blå himlen.

Mina fötter bär mig närmre och närmre Gryffindor elevhem, mitt hjärta känns tungt, mina tankar är fyllda av frågor om vem C är och hur han hittade mig, varför han förde mig till det där lilla rummet och varför han inte vill säga vem han är... 

Men, de tankarna trumfas snabbt av sorgen jag igår kände inom mig, men de tankarna trumfas i sin tur långsamt av tankarna på Maximas. Gripen som jag igår mötte och som jag nu kan känna ett speciellt band till, utan att jag riktigt kan förklara det. Men jag måste fokusera på mina vänner nu, vad jag ska säga till dem och hur jag ska kunna få dem att förlåta det jag gjorde.

Med ett djupt andetag vandrar jag med långsamma steg in i allrummet. Det ligger i nästan total tystnad, det enda som hörs är tunga andetag i olika takter och sprakandet från glöden som lyser rött i den snart sovande eldstaden. 

Jag kan se Ronald i en utav fåtöljerna, Harry i den andra, Hermione och George ligger halvt sittandes i soffan, då landar en hand på mig och jag vänder mig hastigt om så att mina svarta lockar fladdrar runt mitt smala ansikte.

Min blick möts av Freds oroliga ögon, de är rödsprängda och en skymt av mörka ringar syns under dem.
"Allix..." Han drar in mig i en tight kram och jag kan höra prasslande från ett papper i hans hand medan han trycker dem mot min rygg. 

"Fred... Förlåt." mumlar jag tyst in i hans bröstkorg, jag känner hur han drar ett djupt andetag och suckar.
"Allix, snälla, gör aldrig om det där igen..." Jag försöker nicka lite försiktigt och han kramar mig ännu hårdare. Jag försöker mumla ännu ett förlåt men inget hörs, min mun är tryckt mot Freds bröstkorg och alla ljud jag avger tystas ner av hans tjocka stickade tröja. 

Allt eftersom vaknar all mina vänner till liv och kramar om mig, men ingen frågar vart jag varit, ingen frågar varför jag försvann, ingen frågar vad som hänt. De bara kramar mig, säger till mig att aldrig försvinna igen och berättar hur oroliga de varit. Alla utom Harry.