Hemligheternas Näste [HP FF] Allix Serien Del 1

[43] Lämna Hogwarts

Väskorna är packade, skoluniformerna vikta och undanstoppade i de staplade väskorna och sängarna bäddade. Elever börjar långsamt lämna sina sovsalar och säga hejdå till Hogwarts efter ännu ett år. Skratt blandat med tårar, löften om att skriva varje vecka som säkerligen kommer brytas redan vecka två av sommarlovet och hundratals avsked mellan elever. Året är slut helt enkelt. 

Jag vandrar planlöst genom de ekande korridorerna. De kala vägarna får ljudet av mina skor att studsa mellan varandra. Jag stannar upp vid ett porträtt som hänger bredvid en liten dörr, kvinnan på porträttet ser ledsen ut. Hennes kinder våta från tårar och hennes böljande grå hår i skarp ålderdomskontrast till det ungdomliga ansiktet. Motivet är fängslande. 

Jag kan känna försommarens solstrålar värma min rygg genom fönsterglaset. Jag vänder mig långsamt om och stirrar ut över markerna som ligger bortom fönstrets genomskinliga skiljevägg. Jag kan se sjön, skogen och långt där borta finns de ståtliga bergen klädda i grönskande skogsterräng. Naturen, tusentals och miljontals år gammal. Men ändå ser den nyfödd ut. Livet går runt runt och det finns förhoppningsvis inget slut på det.

Jag stoppar handen i fickan på mina ljusblå jeans. Där ligger en bit papper och prasslar bredvid ett utav tvillingarnas multismakbubbelgum. Jag plockar upp den lilla lappen, som jag fann på mitt sängbord på morgonen. Jag läser den tyst i mina tankar, "Allixandra, länge har jag sett dig. Länge har du förgyllt mina dagar med det underbara leendet. Men jag har varit orolig för dig. Jag har önskat så innerligt, att du och jag kunde träffas. Men rädslan över att jag ej är den du vill att  jag ska vara har begränsat mina försök till att tala med dig. Men en gång rörde jag dig, en gång talade du direkt till mig och jag till dig. Tro mig, jag önskar inget hellre än att få vara i din närhet. Året är över och jag är ännu inte redo att låta dig veta vem jag är. Men kanske har jag mod till det nästa termin. Jag hoppas det. - Din, C."

Jag håller lappen mot min bröstkorg och fingrar på halsbandet som vilar runt min hals, jag undrar vem du är... Du är ju någon jag mött, någon jag talat med. Varför kan jag inte lista ut vem du är C? En känsla av pirr och värme sköljer över mig lite hastigt när jag står där vi fönstret. Jag låter solen värma mitt ansikte och ler smått åt att någon tycker om mig så mycket att de lämnar små lappar, brev och även presenter åt mig. 

Men en liten sorgsen känsla infinner sig samtidigt då denne hemlige person, C, inte tror sig vara den jag vill. Vet jag ens själv vem jag vill du ska vara? Lång eller kort? Blåögd eller brunögd? Högljudd eller stillsam? Jag har ingen aning. Så hur kan du tvivla på dig själv C?
"Allix! Där är du ju!" hör jag Fred och George säga glatt i takt vilket effektivt avbryter mina tankar om C. 

Jag vänder mig om och ser på dem medan lappen hamnar i min ficka lite hastigt och smidigt. 
"Hej på er," säger jag och ler medan jag med snabba steg går för att möta upp dem en bit bort i korridoren.
"Är du redo att åka hem för att spendera ännu en sommar med oss?" frågar Fred och ler mot mig, jag nickar glatt mot honom. 
"Jag är mer än redo," ler jag fram och krokar arm med båda tvillingarna medan vi vandrar mot alla andra elever som samlats vid utgången. 

Vi möter upp Harry, Ginny, Ronald, Hermione och Percy som alla är redo att åka hem även om jag vet att Harry inte vill något mer än att få stanna kvar på Hogwarts. Från vad han berättat om hans familj så förstår jag honom. 
"Harry, det ordnar sig. Du kommer ju vara de sista två veckorna med oss." viskar jag och fattar tag om Harrys kalla hand. Han ler mot mig, mina ögon speglas i hans glasögon.
"Jag vet Allix, men ändå..." mumlar han. Jag kramar om hans hand lite hårdare.  

"Det känns tråkigt att åka hem..." suckar Hermione och lägger huvudet på sned medan hon ser på mig, "Året gick så fort, jag missade så mycket." Min hand vilar fortfarande i Harrys, jag vrider min kropp lite för att kunna prata med min andra vän.
"Ja, det känns lite... Umh, vad är ordet jag letar efter..." Jag sluter mina ögon och söker efter ordet, trots att jag pratat engelska i över ett år nu så har jag fortfarande problem med att ibland hitta ordet jag söker efter. 

Även när jag blir lite överfylld med känslor, både den positiva och den negativa sorten, så får jag lite svårt att finna rätt ord på engelska och ibland till och med pratar jag på franska utan att tänka på det. Men min brytning har helt klart förbättrats. Hermione ser undrande på mig när jag öppnar ögonen då jag finner ordet.
"Vemodigt! Vemodigt är ordet jag letar efter." fnittrar jag lite generat. Hermione nickar medhållande. 

När vi till slut anländer till perrongen vimlar det av elever från alla årskurser som ska ombord på tåget. Jag får syn på Luna en liten bit bort, 
"Vänta lite, jag ska bara säga hejdå till Luna." hasplar jag ur mig lite snabbt till gänget innan jag springer bort till den blonda flickan med det för evigt undrande uttrycket. 
"Allix, hej på dig. Ska du hem nu?" Jag ler och försöker kväva mitt skratt över hennes knäppa fråga. 

"Ja, ja Luna jag ska också hem. Ska vi allihop här tror jag nog. Jag ville bara säga hejdå och önska dig en härlig sommar med din pappa." Luna ler lite fånigt och jag ler tillbaka. 
"Vi ska åka till Norge och Tyskland denna sommaren. Sen ska pappa på resa till Island. Det blir spännande. Han ska på samling om snörpelkrokars potentiella utrotning. Blir nog intressant att läsa sen." Jag försöker hänga med i Lunas samtal så gott det går.
"Umh, ja men det låter ju roligt. Jag vet inte vad jag ska göra denna sommaren. Men vi ses nästa termin va?" Luna nickar så det blonda håret studsar och jag ger henne en hastig, stel kram innan vi säger hejdå och jag återvänder till gänget som väntar vid tåget.

Vi stiger ombord, Fred drar mig åt sidan medan alla andra går och sätter sig i de olika lediga kupéerna. Jag tittar på honom, han ser fundersam ut. 
"Allix, är du okej? Du verkar så distraherad idag... Är det något som är fel?" frågar Fred lite försiktigt och ser med lite smått oroliga ögon på mig. Är jag distraherad? Beter jag mig konstigt? Jag drar ihop ögonbrynen lite, kanske hade Fred rätt utan att jag själv lagt märke till det.  

Jag tar ett djupt andetag och skakar på huvudet, för jag är inte distraherad men jag har fler tankar i huvudet än jag tidigare erkänt för mig själv. Jag ger honom också ett litet, försäkrande leende.
"Inget är fel, det känns bara så konstig att ett helt år har gått sen.., jag förlorade mamma och sedan blev tvungen att byta skola och nu helt plötsligt ska jag resa hem från Hogwarts till kråkboet med alla er och det känns bara lite overkligt. Allt som hänt, allt som varit och allting känns så förändrat på något sätt..." svarar jag honom och för ett par sekunder verkar han inte veta vad han ska säga till mig. 

"Det var inte vad jag hade förväntat mig att du skulle säga." svarar han och flinar lite.
"Jaså, vad trodde du jag skulle säga då?" frågar jag nyfiket medan vi börjar röra oss ner för korridoren i Gryffindors del utav tåget.
"Äsch, jag vet inte. Något lite enklare. Du är trots allt bara tolv... Men jag antar att ditt liv är lite mer komplicerat än vissa andras varit." säger Fred och ler mot mig. 

Mitt leende försvinner och jag tittar ner i golvet. 
"Allix? Okej vad är det som är fel?" Mina kinder blossar lite och jag kan inte hjälpa att mina fingrar kramar väskans axelrem. 
"Jag, är inte tolv. Jag är tretton. Jag ville inte, inte fira min födelsedag med allt som hände och-"
"Menar du att du fyllt år utan att berätta?" Jag nickar stumt som svar på Freds fråga, "Så du lät oss inte fira dig, ge dig presenter eller sjunga eller något?" Jag nickar och sneglar upp på Fred, 
"Det kändes fel med allt som pågick." Fred har stannat upp i korridoren och det gör även jag.

"När mamma får veta detta-"
"Molly skickade en present och ett kort från er alla..." avbryter jag honom med lågmäld röst. 
"När fyller, umh, fyllde du år?" 
"Tredje maj." svarar jag försiktigt och Fred suckar igen. 
"Nästa år ska du firas ordentligt Allix, och det finns inget du kan göra för att hindra det." Jag fnittrar lite och nickar, 
"Okej Fred, vi säger så. Här ska jag in förresten, vi ses på stationen sen." säger jag till Fred som ler finurligt mot mig och nickar innan han vandrar vidare på jakt efter kupén där hans tvilling och de andra tagit plats. 

Jag sätter mig ihop med Hermione, Ronald, Harry och Ginny i en utav de många kupéerna medan Fred fortsätter bakåt i tåget för att kunna sätta sig i kupén med George, ihop med Angelina Johnson, Oliver Wood och två andra tjejer från Gryffindor som verkar hålla ihop på Hogwarts. 

Jag sätter mig bredvid Harrry som sitter mitt emot Ronald med Ginny vid sin sida och Hermione vid hennes sida.
"Vilket år..." mumlar Ronald trött och lutar huvudet bakåt. Vi andra nickar och mumlar instämmande, alla lika trötta och fyllda av hemlängtan efter det stressfyllda året på skolan. Det känns konstigt... Allt är så annorlunda nu. Jag kan bara inte bestämma mig om det är sämre eller lika bra som i mitt hemland... Men, jag tror att detta kan bli en bra sommar åtminstone. Saker, livet, känns i alla fall bättre nu än innan.