Hemligheternas Näste [HP FF] Allix Serien Del 1

[39] Gula Ögon och Minnesförlust

Jag, Harry, Ronald och Lockman anländer till flickornas badrum. Vägen dit var det en del tjatande, en del gnällande och en del förhäxningshot som utdelades. Men vi kom åtminstone fram. Det är ju huvudsaken, det och att vi har Lockman med oss. 

Myrtle svävar runt  halvvägs till taket och gnäller för sig själv när vi kommer in. Men hon stannar upp när hon ser Harry. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att Myrtle var kär i Harry, men det känns för underligt - kan spöken känna saker för levande människor? Är de inte typ fast i de känslor de hade när de dog?  

"Åh, hejsan Harry." säger hon och kommer närmre oss.
"Hallå Myrtle. Jag skulle vilja fråga dig om en sak," Myrtle lägger sitt huvud på sned, "om dagen du dog..." fortsätter Harry lite mer försiktigt. Myrtle är trots allt känd för sina hysteriska utbrott, tilltäppande av toaletter som skapar översvämning och tjutande skrik som skaver i öronen.

Men hon verkar lugn nu, "Åh, det var en hemsk dag." Myrtle ger oss ett putande med läpparna och snurrar med huvudet, "Jag gömde mig här inne för en kille retade mig för mina nya glasögon och jag hörde att någon kom in så jag öppnade dörren för att säga åt dem att GÅ SIN VÄG och, jag dog." Myrtle ser oberört på oss. 

"Bara sådär?" frågar Harry, hans huvud lätt lagt på sned.
"Det sista jag minns är ett par stora gula ögon," Myrtle pekar på ett utav handfaten, "där borta, vid det handfatet..." Vi tittar alla fyra dit. Handfatet ser ut precis som alla andra handfaten.
"Tack Myrtle." säger Harry och spöket svävar upp mot taket igen.

Vi går bort till handfatet. Harry drar med sin hand över kranen, en ingraverad orm. Han skruvar på kranarna men inget vatten kommer. Jag stirrar på kranen som inte ger något vatten. Harry ser undrande på handfatet och Ronald hoppar till när jag högljutt utbrister, "Harry, säg något! Säg något på ormtunga!" Vi ser på varandra, Harry böjer sig fram. 

"Hasa assieth, schasa siathess..." En dov smäll hörs och handfaten börjar glida isär med ett mullrande. De avslöjar en öppning rakt ner i golvet. Vi tittar ner. Det ser ut som en stenbrunn. Det är alldeles svart där nere. Kalla kårar kryper längs med min rygg, det ser trångt ut. 

"Ni först." säger jag till Lockman, han stirrar på hålet bakom sig.
"Va, varför jag?"
"Bättre ni än oss." svarar Ronald lite kaxigt, Lockman nickar förvånat, lite uppgivet, och mumlar något för sig själv om att så självklart var fallet. 

Han vänder sig om och efter en lätt putt från Ronalds redan brutna stav faller han ner i hålet med ett sorts skrämt ylande. Vi alla tre lutar oss fram och jag får kämpa för att inte backa skrämt. Det ser verkligen, verkligen litet ut... Jag har ingen lust alls att ta mig ner där, har ingen lust alls att vara i mörkret, mellan stenväggar. Okej, Allix, sansa dig. En basilisk finns där nere så om det är lite mörkt är minsta problemet, om det är lite trångt är minsta problemet! En basilisk kan ta sig runt och då kan du också det! 

"Det är VERKLIGEN skitit här nere..." hör vi Lockmans ekande röst säga. Vi tittar på varandra och nickar. Jag sväljer förbi en klump i min torra hals. Men varken Harry eller Ronald tycks märka mitt obehag. 

"Harry, om du dör där nere så får du gärna dela min toalett." säger Myrtle och ler mot Harry som nickar lite stelt. 
"Tack Myrtle." Jag ger deras konversation föga uppmärksamhet. Framför mina fötter finns en avgrund, ett svart, trångt hål och på något sätt ska jag förmå mig att hoppa ner där. 

Harry hoppar i, sen Ronald och sist jag - jag blir tvungen att blunda för att ta klivet. Det är som att åka en riktigt läskigt rutschbana och jag håller ögonen stängda tills vi nått botten. Då öppnar jag ögonen och drar ett andetag.