Vinterstorm

Prolog

Alla rättigheter förbehålls. Denna bok är förbjuden att sprida, kopiera eller använda i något sammanhang utan skriftligt medgivande från författaren.

Copyright © Elenore Hallgren 2013.

_________________________________________________________________

Tilly hade arbetat hårt hela natten och hjärtat slog fort i hennes bröst. Hon var andfådd, lycklig och förfärad på en och samma gång. Men hon kunde inte tillåta sig att känna sig trött. Inte än.

”Det kommer bli en fin dag idag”, tänkte hon.

Medan hon sprang genom slottet letade sig det första morgonljuset in genom fönsterna. Tgers stilla vatten reflekterade himlens rödrosa toner i öster och i hamnen låg de stora skeppen för ankar. En ensam mindre fiskebåt hade redan gett sig ut på floden för att dra fördel av tidigt fiske.

Anoths invånare låg annars fortfarande och sov, och slottets vanligtvis så livliga salar var fortfarande tomma och tysta.

Tilly sprang så fort hennes nätta flickfötter bar henne. Eller i alla fall så fort hon kunde med famnen full av en, för henne, tung balja med ljummet vatten. Det hade varit viktigt att vattnet skulle vara ljummet, hade de sagt henne. ”Vi har inte tid att vänta på att det ska svalna här uppe! Kom med det redo att användas! Iväg med dig nu, flicka!”

Hon spanade på de stängda dörrar hon passerade. I några av rummen låg det folk som försökte sova, trots att det var omöjligt i denna del av slottet denna natt.

Lite av vattnet skvalpade ut ur baljan och bildade en stor pöl på den tjocka röda matta som täckte korridorens stengolv. Över axeln sneglade hon på fläcken och svor tyst över hur svårt det var att springa med så mycket vatten.

Ett långt och utdraget skrik skar genom den tysta morgontimmen. Det ekade vidare genom slottets korridorer och trappor. Tilly rös till. Skriket tycktes bara fortsätta och fortsätta, medan det färdades genom mörkret, tills det tillslut dog ut och tystnaden åter tog över.

”De kommer tätare nu”, insåg hon.

Det hade inte varit mer än några minuter sedan det förra. Tilly skyndade på stegen så mycket hon kunde och vågade. Hon ville inte komma för sent, men inte heller riskera att komma fram med en tom balja.

I två månader hade alla drottning Rovenas kammarjungfrur pratat om hur underbart det vore om just de skulle få äran att arbeta den natt då drottningen skulle föda.

Tilly log nöjt för sig själv när hon tänkte på de andra flickorna. Själv hade hon inte deltagit så mycket i allt prat. Det låg inte för henne att tissla och tassla så som de andra gjorde. Men hon hade lyssnat, och lärt sig vad som förväntades av en kammarjungfru under en barnafödsel. Vanligtvis skötte hon mest drottningens kläder eller ombesörjde att det brann i eldstaden. Drottningen hade envisats med att ha med en tjänare som hon kände igen och varken kungen, jordemodern eller prästen hade vågat säga emot.

Det skulle bli en mäktig upplevelse och en otrolig ära. Hon var stolt över att få vara en del av det. Ända sedan hon fått reda på att drottningen var med barn hade hon bett till gudarna att hon skulle få vara i tjänst den natten då barnet skulle födas.

Ännu ett utdraget skrik skar genom tystnaden. Denna gång blev Tilly rädd. Det var en ny karaktär på drottningens röst. Den var djupare och mer panikartad än tidigare.

”Nu måste det vara nära”, tänkte hon medan hon rundade det sista hörnet och drottning Rovenas kammare kom inom synhåll. ”Kanske har jag till och med missat det nu?”

Två vakter stod utposterade på var sin sida om dörren. Redan på håll kunde hon se att de såg nervösa ut. Den ena växlade ständigt vikten från höger till vänster fot, som om han inte riktigt kunde bestämma vilken av de två han skulle stå på. Den andra stirrade blint rakt in i väggen framför sig, kanske i ett försök att stänga ute det som pågick omkring honom. Hon tvivlade på att han lyckades speciellt bra.

Drottningen skrek ännu en gång. Det var inte över än. De andra flickorna hade sagt att ett barns födelse var något vackert. Just nu tvivlade Tilly på deras ord. Hon hade inte trott att det kunde bli värre än vad det hade varit när hon lämnat kammaren. Då hade drottningen legat i sängen medan hon med jämna mellanrum drabbats av vad som sett ut som kraftiga kramper.

När värkarna kom hade drottningen spänt varenda muskel i kroppen, ibland kastade hon sig våldsamt framåt, ibland sträckte hon ut kroppen som i en pilbåge. Jordemodern hade desperat försökt att lugna henne. De hade andats i takt, ibland sakta och ibland fort. Hon hade masserat drottningens rygg och gett henne drömte som prästen hade blandat ihop. Men ingenting hade verkat fungera så som de hade hoppats.

Tilly ville så gärna vara med om själva födseln. Om det blev en prins skulle det dessutom vara tronarvingen hon skulle få se en skymt av. Det var så stort att Tilly knappt kunde tro att det var sant. Gudarna hade äntligen lyssnat på hennes böner och besvarat dem. Hon hoppades innerligt på att de andra flickorna skulle bli ordentligt avundsjuka på henne.

Vakterna vid kammaren kände igen henne när hon väl nådde fram till dem. Han som hade svårt att stå still verkade glad att få något att annat att göra, något att ta tankarna bort från vad som hände innanför dörren. Även om det bara var för någon sekund. Han gav Tilly en blick som var fylld av medlidande och släppte in henne.

Just som dörren öppnades kom ytterligare ett smärtfyllt skrik från den blivande modern. Paniken vibrerade i luften. Allt Tilly kunde se framför sig var blod. Hela den stora, vackra träsängen var nersölad av det mörkröda blodet.

Drottningen låg på sidan, vänd bort från Tilly och dörren, medan prästen höll det vänstra benet lyft med ett stenhårt grepp.

Jordemodern satt på en pall vid sängens fotände, med händerna mellan drottningens ben. Det var så mycket blod. Rummet var i kaos. Rovena tjöt. Nu kunde Tilly höra tonen av riktig rädsla i hennes röst.

Något var fel.

Kungen röt. Hans ursinne var inte likt något hon tidigare upplevt.

Rädd började hon backa tillbaka mot dörren. Hon ville inte längre vara där. Det var inte så här hon ville att det skulle vara. Hon klarade inte av att se drottningen i sådan smärta. Tilly insåg med ens att hon fortfarande höll i baljan med det ljumma vattnet. Hon hade kramat om handtagen så hårt att hennes knogar vitnat. Tyst som en mus, för att inte röja sin närvaro, böjde hon sig ner och ställde den på golvet.

Hon ville inte bli intvingad av jordemodern att hjälpa till. Det vågade hon inte. Hon kände hur benen började darra under henne. Trots den hemska synen framför henne var det som om ögonen hade fastnat på drottningens svettiga ryggtavla. Tilly fick uppmästra all sin viljestyrka för att få benen att lyda henne och vända sig om för att kliva ut i korridoren igen.

”Behöver jordemodern fortfarande vattnet så har hon det nu där inom räckhåll”, intalade hon sig själv.

Benen fortsatte att skaka medan hon modfälld började gå mot sin kammare. Vakternas blickar brände i nacken.

Hon hade bara nått halvvägs till trappan ner mot köket när det äntligen hördes. Ett barns skrik. Irriterat och gällt lät det sig berätta att det var fött. Tilly drog en lättnadens suck och bad en tyst tacksägelsebön till gudarna.Barnets skrik följde med henne där hon gick. I övrigt var allt tyst. Utanför fönstren började det ljusna ordentligt.

Anoth skulle snart vakna till liv med vetskapen om att ett kungabarn var fött.