Vinterstorm

(12) Prinsarna från Syd

EMBLA

Embla gungade följsamt med i hästens lugna rörelser medan de sakta tog sig genom Romeros branta gator. Världen sjöd av liv omkring henne. Den friska havsvinden rörde om i håret och fick den tjocka mantel hon bar att fladdra bakom henne. Det började bli vår i Inayran, men ännu hade solens strålar inte riktigt kraft nog att värma upp landet.

Hon hade lyckats tjata till sig en utflykt av sin far. Hon ville ge sig ut för att skingra tankarna från allt som gudarna hade kastat åt henne den senaste tiden. I släptåg hade hon fyra beväpnade vakter som red tätt bakom henne, alltid redo att komma till undsättning. Romeros invånare stannade upp och böjde respektfullt på sina huvuden när sällskapet red förbi.

Emblas tankar var upptagna av det senaste brev hon hade fått från Hindulien. Mangaran hade varit full av överraskningar och det krävdes lite energi för att smälta det som han skrivit. Hon hade läst det så många gånger att vissa meningar hade etsat sig fast i huvudet på henne.

"Jag befarade att ni till en början skulle beklaga er över Toruns frieri. Ni ska veta att anledningen till att jag valde att agera som jag gjorde är att jag är säker på att ni två kommer att få en fin framtid tillsammans."

När hon första gången hade läst de ödesdigra raderna hade hon nästan svimmat. När hon hade skrivit och beklagat sig över greve Olav kunde hon aldrig trott att Mangaran skulle göra en sådan stor insats för att, som han såg det, hjälpa henne.

"Var inte rädd för Shusia och var inte rädd för Torun. Jag vet att landet omgärdas av tusentals fåniga myter, men inga av dem är sanna. Jag vet detta för att jag själv har varit där och sett det med egna ögon. Allt är påhittat för att skrämma bort invaderande styrkor, pirater och andra kriminella odågor. Nej, min vän, i stället ska du skratta dig lycklig att få resa till Shusia och Serg. En vackrare plats står inte att finnas i denna värld."

Hon visste inte vad hon skulle tro. Å ena sidan avskydde hon honom för att han kontaktat Torun bakom hennes rygg, å andra sidan ville hon gärna tro att det han sade om Shusia var sant. Hon kanske skulle bli lycklig vid sin blivande makes sida och hon kanske skulle älska att bo i Serg.

"Men vad är sannolikheten för det egentligen?" tänkte hon bedrövat.

Mangaran hade också berättat om legosoldaten Vemod som mött upp honom i fiskarens stuga. Efter att ha läst redogörelsen för deras möte höll hon med honom om en sak; att mötet verkligen väckte fler frågor än vad det gav svar.

Emblas tankar på Mangaran skingrades med ens när hon tittade upp och fick se Saga uppflugen på en mur som gick längst gatan de red på.

"Tror du inte jag klarar mig själv här ute?" frågade Embla skämtsamt när hon gjorde halt bredvid sin vän. "Du ser ju vilket fint sällskap jag har med mig."

"Om du skulle bli överfallen behövs nog alla fyra ska du se. Jag skulle satsa mina pengar på följande scenario." Saga kastade iväg ett retsamt leende mot vakterna. "Gubbe nummer ett råkar sticka sitt svärd i sidan på hästen. Hästen sparkar till gubbe nummer två och skenar sedan iväg. Gubbe nummer två flyger då rakt in i gubbe nummer tre och båda faller ner och slår sig medvetslösa. Sedan är det ju bara nummer fyra kvar att rädda dig."

Ingen av vakterna rörde en min.

"Vilken yrkesstolthet va? Ärbart, verkligen. Du borde vara stolt över dem Embla."

Embla log. "Ja, jag är stolt. Och jag antar att de gör nytta. Sluta retas med dem nu!"

"Haha, visst. Lite kul måste man ju bara få ha."