Vinterstorm

(2) Ett första brev

EMBLA

Hon vände ansiktet mot solen och njöt av de värmande strålar som sipprade fram mellan de i övrigt regntunga molnen. Hon var glad över att hon hade tagit med sig ett stycke stoppat tyg att sitta på, för träbänken var fortfarande fuktig från den tidigare regnskuren. Den yttre borggårdens grusade yta var täckt av vattenpölar där hovtryck och vagnsspår bildat små hålor. Luften kändes frisk att andas; regnet hade samlat upp allt damm. Den ljumma vinden som blåste in från havet förde med sig en lätt doft av salt.

Hela försommaren hade varit en blöt historia. Hon längtade efter lite ordentligt värme, men eftersom kylan hade envisats med att dröja sig kvar i luften insåg hon att det förmodligen skulle dröja till långt in i juli innan det skulle gå att bada i havet.

Bredvid henne, i skräddarställning, satt Saga och följde en pågående tävling mellan två kollegor från det inayrianska spiongardet. Vinnaren skulle bli den som kunde lura ifrån vakterna mest mynt utan att bli påkommen. Den ena deltagaren var en ung pojke i smutsiga och trasiga kläder, hans motståndare var en man i tjugoårsåldern som bar vaktuniform.

Till en början hade Embla försökt att följa tävlingen tillsammans med Saga, men redan inom några minuter hade hon insett att hon inte hade tillräckliga kunskaper för att kunna hålla ordning på poängställningen.

När pojken smet in under en potatiskärra såg hon aldrig hur han tog sig därifrån, istället upptäckte hon honom på andra sidan borggården i full färd med att stoppa ett tennmynt i fickan.

Koncentrerat följde hon mannen i vaktuniform längst hans väg över borggården, men hon såg aldrig hur han fingerfärdigt plockade åt sig mynt efter mynt från de vakter han samtalade med förrän Saga kommenterade hans framgång.

Embla lutade sig avslappnat tillbaka på bänken.

"Tror du att han visste att det var jag?" frågade hon och tänkte tillbaka på gårdagens äventyr.

Kvällen hade varit en gåva från Saga. Eller ja, sanningen var egentligen att hon hade fått tjata både länge och väl på Saga innan hon tillslut hade fått sin vilja igenom. Kläderna som vännen hade tagit med sig hade luktat illa, men hon hade inte vågat klaga. Den grå bomullsklänningen hade mest liknat ett lakan. Sandalerna däremot hade, trots det slitna utseendet, varit riktigt bekväma att gå i. Det röda håret, som hon var så stolt över, hade hon varit tvungen att smutsa ner ordentligt för att bli trovärdig. Saga hade sagt att det inte dög att lukta rosenolja om hon ville smälta in.

Saga hade smetat in händerna med askrester från eldstaden och sedan kammat igenom håret med fingrarna. Den tuffa behandlingen gav ett resultat som kändes torrt och såg matt och tråkigt ut. Saga hade varit nöjd. Embla hade tittat på med hjärtat i halsgropen och nästan ångrat att hon lyckats övertala Saga att ta med henne ut.

Men så hade hon också längtat länge efter möjligheten att smyga ut ur slottet och få upptäcka Romero på riktigt, om så bara för en kväll. Alla stela möten och etikettsregler, håruppsättningar och samtal om det senaste modet från Shusia kunde ibland göra henne riktigt uttråkad. Allt oftare upplevde hon sin fars överbeskyddande kärlek som kvävande. Kung H'Rode krävde att veta var hon skulle bege sig, vem hon skulle spendera sin dag med och när han kunde förvänta att hon kom tillbaka. Hon visste att han gjorde det av välvilja, men det var lika frustrerande för det.

Kvällen ute bland folket i Romero hade inte riktigt gått som väntat. På det första värdshuset de hade besökt hade Embla blivit rejält uppskrämd av en berusad man som plötsligt ställt till med bråk över en spilld ölsejdel. För att inte riskera att hamna mitt i ett fullskaligt slagsmål hade de snabbt begett sig vidare. Det var på det andra värdshuset som de hade mött prins Mangaran Odermann av Hindulien. Eller 'Garan, snickarlärling, som han hade presenterat sig som.