Vinterstorm

(16) Palatset i Serg

EMBLA

Embla stod längst fram i fören, med händerna på räcket och lät den ljumma vinden ruska om hennes långa röda hår. Hon stod baraxlad, iklädd en bekväm bomullsklänning, och spanade nyfiket mot den gröna landmassa som närmade sig i horisonten.

Den senaste veckan hade dagarna blivit allt varmare, och nu, när de befann sig vid Shusias kust, var det stundtals så hett mitt på dagen att Embla fann sig själv sitta mer i skuggan än i solen.

Vid sidan av deras kungliga Blå Vind seglade fem andra, nästan lika storslagna fartyg, som alla bar på inayrianska dignitärer till bröllopet. De var på väg mot mötet med hennes framtid. Med på Blå Vind fanns H'Rode, Cornelia och Polfydia. Hon hade också lyckats övertala sin far att Saga skulle resa med dem.

"Jag är glad att jag har min familj med mig. Jag hade inte vågat möta Shusias af Silversol ensam."

Resan hade varit lång. De hade rest i två veckor utan att se land en endaste gång. Emblas rastlöshet hade växt för var dag hon tvingats blicka ut mot den tunna linje som skiljde himlen mot havet. De tre första dagarna hade det regnat så gott som konstant, då hade hon inte kunnat se något annat än en gröngrå dimmig värld var hon än tittat.

Allt hade varit blött, kallt och trist. Hon hade suttit i sin hytt med Polfydia och försökt brodera, men det hade varit lönlöst att försöka koncentrera sig på mönstret utan att riskera att spy. Sjösjukan hade tagit henne i sitt grepp så snart det blivit vita gäss på vågorna. Den bästa medicinen hade varit att stå uppe på däck och andas in den friska luften, eller att försöka sova, men ingenting hade varit speciellt lätt att göra medan skeppet krängde på vågtopparna.

Nu, när de äntligen hade Shusia i sikte kändes allt mycket bättre. Inte bara hade klimatet blivit varmare, havet hade också lugnat ner sig. Häromdagen hade hon knappt trott sina ögon när hon fått syn på en flock delfiner som dansat framför fören. De hade varit så vackra att Embla kommit på sig själv med att le stort. Hon hade känt sig lycklig över att befinna sig just här, på detta skepp, för att uppleva allt detta.

Framför henne såg hon floden Kuloas smala utlopp som kantades av två fyrkantiga vita vakthus, där hamnarbetare ständigt sprang fram och tillbaka för att kontrollera storleken på de båtar som ville passera in. Kuloa var en grund flod, och stundtals även mycket smal. Stora handelsfartyg och skepp likt deras eget fick istället angöra hamnen och ta karavanleden med sina varor till Serg.

Hamnen, som låg vid sidan om flodens inlopp, var mer än dubbelt så stor som den i Romero. Sju jättelika träbryggor bands i hop inne vid land utav en bred pålad kaj. Utanför hamnområdet skymtade vidsträckta stränder fyllda av vit mjuk sand.

Platsen var fylld av båtar. En strid ström av ekor och små segelbåtar kryssade fram mellan de fartyg som låg förtöjda vid bryggorna och ett flertal handelsskepp låg stilla en bit utanför kusten medan de väntade på sin tur att bli hänvisade till en ledig plats i hamnen.

På andra sidan kajen stod vita stenhus på rad. Det var handelsbodar som sålde förnödenheter, kryddor, kläder och värdshus med uppbyggda uteserveringar som alla var fyllda av folk som åt och drack. Bakom raden av hus tornade djungeln upp sig med träd så höga och tätt växande att Embla aldrig sett något liknande.

"Det ser vackert, men farligt, ut. Vem vet vad som kan dölja sig där inne." Hon tvivlade fortfarande på Neptuns ord om att de shusiska bestarna var ett påhitt av befolkningen för att skrämma bort fiender från deras land.

Det tog en dryg timme från det att Blå Vind hade seglat in i hamnen, innan deras skepp var redo för avstigning. Under den tid som besättningen surrade linor, säkrade segel och fäste landgången hann det samlas en stor skara nyfikna åskådare på bryggan. De flesta verkade vara shusier som alla bar färggranna kläder med lös passform, tillverkade av ett tunt, nästan genomskinligt, skimrande tyg.