Vinterstorm

(30) Lögnarnas mur rasar

EMBLA

Tillsammans med hundratals andra åskådare stod Embla på ett av stadens mest historiska torg. Precis vid randen av bergssidan som stupade ner mot Viken sades det att kung Vhulme I vunnit det slutliga slaget om Inayran. Bredvid sig hade hon Polfydia. De höll varandra hårt i händerna i väntan på att deras far skulle börja tala.

Rykten hade tjänat ut sin rätt nu. Stora delar av befolkningen, såväl adelsmän som köpmän och hantverkare, hade därför samlats i Romero för att lyssna till sin kungs tillkännagivande. Tidpunkten hade kommit för Inayran att äntligen få det officiellt bekräftat att deras kronprins var i livet. Det var inte en sekund för tidigt enligt Embla.

H'Rode tycktes ha tagit åt sig det faktum att Neptun var en kraft att räkna med och han längtade tydligt efter att få träffa sin son igen efter alla dess år. Efter att han samlat ihop sig efter sin kollaps pratade han ständigt om att sända sin inayrianska armé till Hindulien för att hjälpa till. Lika ofta som han sa det, skakade på Embla på huvudet och påpekade att en sådan insats kunde reta upp det hinduliska folket. Det var inte alls var något att eftersträva. Fred, frihet och lugn och ro stod högst upp på hennes önskelista just nu.

Embla hade nu befunnit sig i Romero i över tre månaders tid, och trots att det hade varit trevligt att få återse sin familj och få spendera all denna tid med dem igen kunde hon inte undgå att längta hem till Serg igen. Hon saknade morgonteet på balkongen tillsammans med Torun, hon saknade hans leende ansikte när hon sade någonting som utan synbar anledning tycktes roa honom. Hon saknade de spännande onsdagsförmiddagarna med handlarna på torget och den glädje som folket i Shusia ständigt omgav sig av. Hon saknade det som nu var hennes hem.

Förhoppningsvis skulle det inte dröja så länge tills hon fick träffa Torun igen. Han hade nämligen skickat ett bud till dem att han eventuellt skulle komma och hälsa på dem om några veckor. Embla bad till gudarna att resan skulle bli av för hon kände det som om hon saknade en del av sig själv när hon inte hade honom vid sin sida. Dessutom hade Torun aldrig satt sin fot i Inayran tidigare så det skulle bli ett nöje att få visa honom runt.

Trots att Inayran inte hade samma storslagna underverk som Shusia så kunde hon bjuda sin make på otaliga upplevelser och vyer som alla var minst lika värda att besöka.

"Allt har sin unika charm", tänkte hon.

Hon skickade över en inre hälsning till sin bror på andra sidan Nordhavet.

"När ni får ert avslut där borta i Hindulien kanske du också kan komma hit och få uppleva Inayran. Denna gång klädd i dina sanna kläder."

Hon synade nyfiket Polfydia, vars blick var koncentrerad medan hon spanade ut över torget och alla människor som samlats där. Embla undrade vad hennes syster kände nu och om hon också tänkte på Neptun.

Runt omkring dem reste sig stadens stenhus med butiker, verkstäder och bostäder genom vars fönster människor hängde sig ut för att kunna få en blick av sin kung. Folk hade också klättrat upp på statyn i mitten av torget; den som föreställde kung Vhulme I på sin stegrande krigshäst.

Embla hade insett att hon inte ägde ensamrätten på att längta efter att få träffa Neptun igen. Men det irriterade henne att Polfydia inte sagt något om sin romans på så länge, samtidigt kunde hon inte blunda för sanningen. Och sanningen var att Embla hade själv varit lika rädd för att berätta om sitt möte med Mangaran som Polfydia varit. Men skillnaden hade uppenbarligen varit att Embla tillslut valt att lita på sin syster och inviga henne i hemligheten.

Polfydia hade istället valt att hålla sin hemlighet för sig själv i ett helt år; och sedan blev det försent att berätta. Embla visste att det inte kunde ha varit lätt för Polfydia att tvingas höra på sin systers tjat och förvirrade idéer om bröllop och hemliga allianser när hon själv var upp över öronen förälskad i den man som var föremål för diskussionen.