MANGARAN
”Kan vi få hit en till omgång öl?”
Värdshusvärden blängde irriterat åt deras håll, men valde att ignorera Igor och hans högljudda beställning.
”Kom igen nu, är vi inte de bästa kunder du haft på länge?”
Mangaran såg sin reskamrat häva i sig det sista han hade i muggen, vända den upp och ner och konstatera att den verkligen var riktigt, riktigt tom.
”Jag kan inte förstå varför jag är så törstig”, sa Igor. Han ställde ner muggen igen och lät blicken leta sig runt i lokalen. ”Det måste bero på alla torra typer här ikväll.”
Så dunkade han näven i bordet och brast nöjt ut i skratt åt sitt eget skämt.
”Var i alla gudars namn har du tagit mig ‘Garan? Sådana här skitställen har vi väl fullt av hemma, var du verkligen tvungen ta med mig på detta?”
Mangaran lutade sig lyckligt tillbaka på trästolen han satt på.
”Så klart jag behövde. Det var dags att åka hit helt enkelt.”
Igor avbröt honom. ”Försök inte leka världsvan med mig. Jag tror inte det var ren reslust som fick dig att vilja åka hit.”
”Äh, Romero är väl en fin stad", sa Mangaran med ett retfullt leende.
Igor suckade uttråkat och såg sig återigen omkring. ”Jag vet inte om jag gillar den här hålan särskilt mycket än. Bara en massa sten och klippor överallt.”
”Det är bara för att du inte har hittat någon fin stackars kvinna att förföra ännu.”
Igor skrattade till. ”Fin! Fin? Vem har sagt att hon behöver vara fin?”
Mangaran himlade med ögonen.
”Du vet mycket väl att jag gillar de lite mer ofina bäst”, fortsatte Igor. ”Det är mycket mer fart i dem. Eller ja, fart och fart. Kanske mer fräs och ös.” Han gestikulerade vilt med armarna i ett försök att illustrera vad han menade. ”Jag är inte lika schangtil som du som klarar av att vänta och längta. Jag behöver min tillfredsställelse direkt. Dessutom är det inte alltid det är mitt fel att det blir som det blir.”
”Det är klart att det är ditt fel att det bli som det blir. Du lämnar de stackars flickstackarna trånande och upp över öronen förälskade varje gång. Jag förstår inte vad de ser hos dig.”
”Det måste vara min fina hy!” flinade han och smekte sig själv utmed halsen där ett långt vitt ärr skar genom den mörka skäggstubben som en dalgång. Det började vid det högra örat och fortsatte sedan nedåt för att försvinna ner under kragen.
Varenda kvinna Igor mötte blev alltid upp över öronen förälskad i honom. Mangaran undrade om det var just det opolerade och ärrade yttre som gjorde att de föll för hans smicker så lätt. I vilket fall som helst så var Igor den bästa svärdsman han någonsin mött, och han var glad över att ha honom med på sin resa. Både som vän och beskyddare. Igors ärr gjorde att han såg farlig ut, som någon man inte gärna bråkade med i onödan. Samtidigt glittrade hans ögon allt som oftast vänligt och glatt.
”Nähä, om man skulle ta och övertala den där slöa värden att servera oss något innan vi törstar ihjäl”, sa Igor och reste sig upp så hastigt att stolen välte baklänges.
Mangaran följde honom med blicken när han gick bort mot bardisken. Det lilla värdshuset var välfyllt. De tre slitna långborden som trängdes vid utrymmet vid ingången var alla fullsatta. Längst in i lokalen satt ett större sällskap av vad som såg ut som besättningsmän från ett mindre skepp. En brasa var tänd i eldstaden och grytan med köttstuvning som puttrade över lågorna fick munnen att vattnas. En tanig bard satt stelt på en pinnpall och sjöng mindre bra versioner av välkända sånger.
Vid bardisken stod två kvinnor som precis hade beställt in varsin öl. En av dem hade hamnat i en hetsig diskussion med Igor, något som verkligen hörde till ovanligheterna. Hon hade långt, korpsvart hår med en lugg som föll ner i hennes ögon. Mangaran höjde förvånat på ögonbrynen åt situationen.
Kvinnan bredvid var rödhårig. Det var något bekant med henne. Hon var iklädd en enkel grå bomullsklänning och ett par slitna sandaler. Kvinnan var vacker, men utstrålade osäkerhet. Mangaran log. Hon var söt där hon stod och fingrade på sin mugg medan hon väntade på att diskussionen mellan hennes vän och Igor skulle sluta. Hon stod och vägde på ena foten, vilket gjorde att hennes höft omedvetet putade förföriskt åt hans håll.
För ett ögonblick bannade Mangaran sig själv för sina tankar.
”Jag har just avslutat ett underbart möte med kvinnan jag vill leva resten av mitt liv med, och bara timmar senare sitter jag och tittar på en annan kvinna.”
Det hade varit ett års lång väntan sedan det förra, och första, mötet med fröken Polfydia Bield av Inayran. Han bar den regniga kvällen i Svarthamn kärt i minnet. Vad som hade hänt under själva banketten; vad de hade ätit, vilka gäster han hade samtalat med eller hur den gamla kungamodern Dienne Weem hade firat sin 90-årsdag; var saker som genast fallit i glömska.
Det han däremot mindes med brännande styrka var Polfydia. Hennes leende, de blå ögonen och de mjuka, varma fingrarna han hade flätat samman med sina.
Nu, ett år senare, hade han äntligen haft möjlighet att ta sig till Romero för att träffa henne igen. Det hade inte varit lätt alla gånger. Ibland trodde han faktiskt att de hade blivit påkomna. En vakt som kom lite för nära, eller en tjänare som plötsligt dykt upp. Men på något sätt hade de alltid hunnit undan och gömt sig i sista sekund.
Han förde tankspritt in fingrarna under sin tunika för att känna på berlocken som hon hade hängt runt hans hals som en gåva innan de skiljts åt. Hon hade klippt av en lock av sitt blonda hår och sagt åt honom att spara den som minne till nästa gång de sågs. Han befarade att det skulle dröja ett tag, men det hade han inte vågat säga högt. I stället hade han kysst henne ömt på läpparna och viskat att han älskat henne.
”Varför ska jag alltid göra det så komplicerat för mig själv?” suckade han till Igor som åter slog sig ner vid deras bord. ”Det kommer ändå aldrig bli vi två.”
Igor höjde på ögonbrynen och flinade.
”Jag älskar dig högt och heligt ‘Garan. Men nej.” Han skakade roat på huvudet. ”Bara nej.”
Mangaran tog en klunk ur muggen som Igor ställt framför honom. Det smakade beskt.
”Varför känner jag igen henne? Den rödhåriga.”
”Det där min vän, är prinsessan Embla Aduerin av Inayran.”
Han kastade en hastig blick mot bardisken. ”Är du säker?”
Igor nickade. ”Medan du var iväg på dina hemliga romantiska möten gjorde jag min hemläxa. Det verkar som om du inte är den enda kungligheten som gillar att utforska den härligt smutsiga, verkliga världen.”
Mangaran gestikulerade åt honom att vara tyst. Man visste aldrig vem som kunde lyssna, och det vore inte bra om deras sanna identiteter blev avslöjade. Han synade kvinnan igen. Plötsligt möttes deras blickar genom rummet, och fastnade i varandra. Han kunde inte slita sig.
Ett nervöst, men vänligt leende drog i hennes mungipa.
”Vet hon vem jag är?” frågade han Igor.
”Nej, jag tror inte det. De verkar bara vara här för att roa sig.” Han tog en klunk och sa med eftertryck: ”Hur det nu kan vara möjligt.”
YOU ARE READING
Vinterstorm
Fantasy"Fråga mig vem jag en gång var och du kanske får ett annat svar." När Embla och Mangaran träffas för första gången känner de en dragkraft till varandra som de inte riktigt kan förklara. Deras oväntade möte blir därför början på en stark och hemlig v...
