Vinterstorm

(24) Tvåhundra shusiska soldater

EMBLA

"De kommer att dö om vi inte hjälper dem!" Embla var utom sig av rädsla och ilska. "Jag tänker inte förlora min bror nu när jag precis har fått tillbaka honom! Det måste finnas något vi kan göra!"

Torun tog brevet från hennes darrande händer och lade det åt sidan. Han hade läst det tillsammans med sin hustru tillräckligt många gånger för att nästan kunna det utantill vid det här laget.

Embla vände sig in mot Torun och begravde sitt ansikte i hans hals. Värmen från hans nakna kropp fick henne att känna sig trygg. Hon kände hans bröstkorg höjas och sänkas i takt med de regelbundna andetagen. Hans hjärta slog rytmiskt en lugnande melodi för henne.

De låg nära tillsammans i Toruns stora säng, med de tunna sidenlakanen lätt svepta över sig. Natten var som vanligt ljummen. En skön bris fläktade från den öppna balkongdörren så att gardinerna sakta dansade fram och tillbaka i månskenet.

Hon viskade. "När han beskriver situationen i Anoth ser jag skrikande barn, brinnande hus och skadade människor framför mig även om jag blundar. Och han ber mig att inte oroa mig för honom. Men hur ska jag någonsin lyckas med det, när oroa mig är allt som upptar min tid."

Hon vände sig till rygg och lät blicken tankspritt fastna i taket. "För allas vår skull hoppas jag att de snart får den fred och den lycka de kämpar för så hårt. De kanske kan skymta den i horisonten nu, men jag tror tyvärr att den fortfarande skuggas av de svarta molnen från eldarna som härjar i staden."

Torun lät sina fingrar långsamt och lätt följa dalgången mellan Emblas bröst och ner mot naveln. Det kittlades en aning, men hon var för avslappnad för att bry sig om det.

"Du låter som en domedagsprofet", sa han. "De visste vilken hård strid det skulle bli när de gav sig in i detta. Uppoffringar och död är en obehaglig nödvändighet i deras kamp. Det är den verklighet vi lever i."

"Att jag är här i Serg, säker och trygg i palatset, samtidigt som jag vet att min bror slåss för sitt liv på andra sidan havet känns som ett knivhugg in i mitt hjärta."

"Detta är Hinduliens strid, inte Shusias. Vi har inte rätt att lägga oss i deras angelägenheter."

"Vad envis han är! Jag vet att det är så... men jag vägrar acceptera det."

Med blicken följde Embla en trött fluga på dess färd genom rummet tills den försvann i dunklet i ett hörn. Hon funderade på vad hon skulle säga. Hon visste precis vad hon ville ha ut av detta samtal, men hon hade inte riktigt kommit fram till vilka argument som kunde få Torun att ta hennes parti i frågan.

Embla hade full förståelse för Shusias vilja att hålla vissa av sina hemligheter dolda för omvärlden. Efter att ha sett mosarkerna med egna ögon kunde hon med lätthet förstå varför de gömde de skräckinjagande djuren så väl; på grund av sin tamhet och oräddhet för människor kunde mosarkerna lätt hamna i fel händer. Vad skulle exempelvis hända om en typ som Berosc fick tag på en trupp med stridsdugliga mosarker? Embla rös vid tanken.

"Berosc skulle se till att få en aveltillverkning och börja producera fram mosarker på beställning. Han skulle sälja avhuggna sabeltänder och malet pulver till rika köpare med ena handen samtidigt som han byggde upp en armé av mördarmosarker med den andra. Mosarkerna skulle lida under hans tyranniska styre och vi människor skulle leva i större rädsla än någonsin tidigare."

Så skulle det kunna bli. Samtidigt som hon kände med Shusias hemligheter ville hon inte längre se på medan Gotev och Berosc förnedrade och dödade mer oskyldiga människor. Hon ville göra något! Och för en gångs skull hade hon faktiskt en möjlighet att i alla fall bidra med det lilla hon hade.