Vinterstorm

(20) Styrka mod och rättvisa

EMBLA

Embla halvlåg på en mjuk divan ute på sin balkong och blickade ut över den fantastiska utsikt som Serg erbjöd. I horisonten blänkte Kaloas vatten i solljuset och djungelns omgärdande grönska bredde ut sig i det böljande landskapet. Närmare palatset sträckte stadens utstuderade nät av gator, torg och hus ut sig som ett lapptäcke. Klimatet var så annorlunda från det hon var van vid från Inayran. Trots att det hade blivit höst värmde solens strålar fortfarande lika skönt som alltid.

Hon tyckte att det var ganska skönt att slippa bylta på sig alla dessa kläder som hon annars var van vid. Det var en speciell känsla att sitta utomhus i september, iklädd endast en tunn kortärmad sommarklänning. Hon kände sig tillfreds.

Hon tänkte på årstidernas växlingar där hemma. Hon tänkte på höstens murriga och våta kyla som kändes ända in i benmärgen. Hur hon brukade sitta framför brasan och titta på de fladdrande lågorna och lyssna på regnets smattrande utanför fönstret. Vintern som sedan kom med sina förrädiska stormar och de underbart klara kalla dagarna där solen sken från en blå himmel. Och så våren.

Hon blundade och log åt ett gammalt minne från tio år sedan, då hon och Saga hade tagit sig ut på ett eget litet äventyr i skogarna utanför Romero. Det hade varit en sådan där härlig vårdag och de båda flickorna hade haft så mycket spring i benen efter alla månader av kyla och mörker. De hade lekt tafatt längst smala stigar och plockat nyutslagna vitsippor i slänter som svämmat över av vitt och grönt. Vid ett skogsbryn vid en åker hade de stannat till som på en given signal, vänt upp sina rosiga ansikten mot solen och njutit av den plötsliga värmen.

"Vi som lever i mörker vet också hur vi ska uppskatta ljuset", hade den elvaåriga lilla Saga sagt.

"Hon var speciell redan då", tänkte hon. "Redan på väg att bli fullfjädrad spion."

Utanför balkongen där hon nu satt flög småfåglar i alla dess färger omkring mellan sina utkiksplatser och sjöng sina små drillar för henne. Några fåglar var knallblå, andra djupt gröna med röda stänk på bröstet och ytterligare några var alldeles skära om huvudet. Vinden förde med sig ljud från stadens myllrande aktiviteter, människorna var som små myror där nere där torghandeln var i full gång. Hon ville gärna ge sig ut där en dag. Utforska den natur som skilde sig så från den hon var van vid.

Hon undrade hur det såg ut där hemma när H'Rode, Polfydia och Cornelia steg av sitt skepp i Viken.

"Nu är jag ensam här. Och det är hög tid för fru Embla af Silversol att skapa sig det liv hon vill leva."

"Embla?"

Hon vände sig om och fick se sin make i dörröppningen.

"Kom", sa hon leende och vinkade mot honom.

Torun besvarade hennes leende med nyfikenhet, och gick de få stegen fram till sin fru.

"Har du sett?" sa hon och pekade mot utsikten de hade framför sig.

"Vad?" Torun följde hennes händer med blicken.

"Allt detta", sa hon menande. "Det är så vackert!"

Torun tittade ner på henne där hon halvlåg på divanen. "Jag vet", sa han med ett skälmskt leende som fick henne att rodna.

"Jag skulle kunna sitta här hela dagen och bara njuta."

"Jag med." Torun satte sig ner bredvid henne och kysste henne kärleksfullt. "Du är vackrare än allt det där."

Hon rodnade hjälplöst igen.