Vinterstorm

(11) Skulder ska betalas

MANGARAN

Mangaran tog sig försiktigt ner för den numera välbekanta tunneln till fiskarens stuga. Han kände sig trött och sliten efter en lång dag i tronsalen tillsammans med sin far.

Den enda ljuspunkten under dagen hade anlänt på morgonen, och det hade varit nyheten att Berosc Sundermann inte hade lämnat Sundersborg för att vara med denna gång. Så fort överbefälhavaren var på plats blev Gotevs domar plötsligt hårdare. Det var som om Beroscs blotta närvaro triggade kungen till att ta förhastade beslut.

Mangaran höll upp facklan framför sig medan han gick. Inte för att det fanns mycket att se, men ljuset fick den tryckande klaustrofobiska känslan att försvinna något. Så fort han försökte intala sig själv att inte tänka på all den jord och sten som fanns packad över huvudet på honom blev det tvärtemot precis det han tänkte på.

Han rös till i tunnelns fuktiga kyla och började istället fundera över vad som skulle möta honom hos fiskaren i kväll.

För tre dagar sedan hade Battow fått besök av en okänd man. Mannen hade sagt att hans namn var Vemod och hade bett att få tala med 'Garan.

Battow hade enligt egen utsago vänligt, men reserverat, svarat mannen att 'Garan tyvärr inte var inne just nu. Mannen vid namn Vemod hade då bett Battow att ordna så att 'Garan fanns där om tre dagar, då han skulle komma igen. Och Battow hade inte vågat säga emot.

Det var inte ovanligt att folk i Anoth visste vem 'Garan snickarlärlingen var. Det hade de många besöken på stadens livliga värdshus bidragit till, där både andra besökare och serveringsflickor kände igen honom. Men för dem var han bara 'Garan. Ingen annan.

"Varför frågar en främling efter mig hemma hos en gammal fiskare? Det vore lättare att söka upp mig inne i Anoth."

Det var oroväckande att denne Vemod hade sökt efter honom här. Ingen hade någonsin antytt det minsta om att de skulle ha känt igen honom som prins Mangaran, men nu var han nervös.

Så nu var han på väg för att ta reda på vem Vemod var, och vad han ville 'Garan.

Mangaran saknade Igors beskyddande närvaro vid sin sida, men vännen hade ännu inte återvänt från Shusia.

"Jag hoppas att han har fått Torun att i alla fall ta sig tid till att överväga mitt förslag. Det är på tiden att Shusia vågar öppna upp sig för omvärlden igen."

Det fanns inte så mycket att göra över det faktum att Igor inte var tillbaka ännu. Mangaran hade för en kort stund övervägt som han skulle ta med sig en vaktstyrka, men han hade snabbt beslutat att låta bli. Alla vakter stod direkt under Berosc befäl, och det sista Mangaran önskade var att överbefälhavaren skulle får reda på att hans prins smet ut förklädd ur slottet om kvällarna. Det skulle definitivt innebära slutet för hans fristad hos Battow.

Han flyttade försiktigt bort säckarna som skymde hålet ut till jordkällaren, släckte facklan och klev ut bland fiskarens torkade fiskar, potatisar och verktyg. Han såg till att ställa tillbaka säckarna efter sig så att de täckte hålet ordentligt innan han tog de få stegen upp till luckan i taket. Sin vana trogen öppnade han först bara luckan precis så pass mycket att han kunde kika ut över stugans golv. Till en början såg han ingenting ovanligt, fiskaren satt på en pall vid ett av fönstren och allt var tyst så när som på det sedvanliga knastret ifrån brasan.

Mangaran lät för säkerhets skull blicken glida över rummet en gång till och det var då han fick syn på dem. Ett par kraftiga mansstövlar. De var placerade på ett sådant sätt att han antog att vem det än var som hade dem på sig, satt vid fiskarens köksbord. Han kände hur hjärtat började slå allt hårdare ända till det taktfasta dunkandet fyllde hans huvud.