Vinterstorm

(14) Bekännelsen

EMBLA

Ett sedan länge glömt minne letade sig upp till ytan. Hon hade bara varit fyra år gammal när Neptun och Adovena försvann ur deras liv. Minnena av hennes mor var få och minnena av Neptun var ännu färre. Nu tycktes hennes sinne greppa efter små skärvor som hittills bara flutit omkring i en onavigerbar dimma i hennes inre.

"En liten pojkes joller när storasyster får hålla honom i famnen. En mors leende när storasyster försiktigt försöker inkludera babyn i sina lekar."

Hon drog sig till minnes en gång när hon hade byggt upp en hel låtsasvärld av träklossar i Adovenas kammare. En del klossar hade målats för att efterlikna hus, medan andra hade täljts till för att föreställa människor och djur. Ytterligare andra blev i hennes fantasi till vad de än behövde vara; ojämna träbitar kunde lätt bli till både träd, ulliga får eller onda häxor som kastade hemska besvärjelser över hennes lilla påhittade befolkning.

Klosslandskapet hade tagit upp större delen av golvet i kammaren, men Adovena hade ändå låtit sin dotter vara ifred i sin lek. Själv hade drottningen lugnt suttit vid sitt bord nära fönstret och betraktat hela skådespelet. Vid sin sida hade hon haft lilla Neptun, som nöjt legat och pratat för själv på sitt alldeles egna bebisspråk.

"Barns pladder, mjukt prassel från klädestyg och små dunsar från träklossar." Allt kom tillbaka till henne. Minnet av deras naiva oskuldsfullhet suddade ut år av glömska.

"Det blev lättare att glömma tillslut", tänkte hon. "Jag blev så rädd när jag inte längre kunde se mors ansikte framför mig när jag blundande. Hon blev en främling. En fantasifigur. Både hon och Neptun blev tillslut till skuggor från en dröm."

"Och nu säger han som är min bror att han vill vara med och hjälpa denne prins Houd att störta Gotev. Att prins Houd har rätt till det liv han förtjänar. Att Gotev med sin synd har förrått oss alla."

Embla grät. Hon grät och grät tills inga tårar längre kom. Sedan grät hon lite till. Någonstans i töcknet av tårar kände hon hur någon kröp upp bredvid henne i sängen. Armar som kramade om henne och höll henne tätt, tätt intill. Hon orkade inte samla kraft till ansträngningen att bryta sig ur utan tillät sig motvilligt att vaggas till sömns av omfamningens värme.

När hon vakande till igen brann en sprakande brasa i eldstaden och utanför fönstret var det mörkt. Hon kände sig alldeles utmattad och slut i kroppen, men sömnen hade gjort sin nytta och hon var piggare i huvudet. Bredvid henne i sängen låg Polfydia och sov. Det blonda håret var utslaget som en solfjäder över kudden och bröstkorgen höjdes och sänktes med varje taktfast andetag.

Embla vek försiktigt bort sitt tjocka duntäcke och satte fötterna på fårskinnsmattan nedanför sängen. Hon gick bort till fönstret och blickade ut över Romero och Viken som bredde ut sig långt där nere. Stadens hus och gator var svagt upplysta i natten men bröts av där de mötte Viken, och det obarmhärtiga Nordhavet som låg där ute i fjärran, som en stor svart vägg av tomhet.

Det rörde sig i sängen bakom henne och hon vände sig om för att se sin syster nyvaket gnugga sömnen ur ögonen. Embla upptäckte till sin förvåning att även Polfydia såg rödgråten ut.

"Stackars omtänksamma syster, jag undrar vad du tänker just nu."

"Det var inte min mening att skrämma slag på dig", sa Embla ursäktande från sin plats vid fönstret. "Du måste tro jag är galen som bara gråter och gråter."

Polfydia klappade välkomnande på en ledig bit av sängen bredvid sig. "Så här ledsen har jag aldrig sett dig förut. Jag var tvungen att se så att du var okej."