Vinterstorm

Epilog

Amidea sprang genom palatsets korridorer och otaliga trappor på väg till sin mor och far. Hon nästan hoppade fram där hon sprang. Skuttade till här och där. Ibland snubblade hon till, men det gjorde ingenting. Hon visste att hon ibland sprang lite för fort för sitt eget bästa.

Hennes mor brukade säga att det bara berodde på hennes växande ben. "Det är din kropp som inte riktigt hinner med. Ta det bara lite lugnt så ska du se att det inte blir så farligt."

Men nu hade hon inte tid till att tänka på det. Hon hade råkat höra en alldeles förtjusande hemlighet och hon var bara tvungen att berätta den för kungen och drottningen på en gång. Genast! Så fort det bara gick!

Hon visste att det var fult att tjuvlyssna, men det bara råkade bli så! Det var inte meningen.

Det var bara det att hon hade sett att jordemodern gått in till Emblas kammare. Det hade varit alldeles för spännande för att Amidea skulle kunna hålla sig borta. Hon hade smugit fram till dörren och ställt sig med örat mot träet och lyssnat.

Egentligen hade Amidea inte behövt höra vad jordemodern och Embla sade till varandra, men hon hade ändå velat lyssna för att få det hon så starkt anat bekräftat på riktigt.

Hon hade hört dem prata. Först hade det varit om väder och vind, men det shusiska vädret var inte så mycket att prata om egentligen, så det hade dött ut ganska fort.

Amidea sprang upp för en lång trappa. Den gick som en spiral och bara fortsatte och fortsatte uppåt. Trappstegen var breda och höga. Hon tog skyndsamt ett steg i taget för att inte snubbla. Hon höll upp sin organga tunna klänning i kjoltyget medan hon sprang.

Andfådd nådde hon toppen på trappan. Hon puttade upp dörrarna och fick se Yrde och Jusieva förvånat titta in på henne från balkong utanför.

"Vi ska få barn", fnittrade Amidea när hon hoppade ner i sin mors knä.