Vinterstorm

(26) Att sörja det förflutna

EMBLA

Inayrans klippiga kust bredde ut sig framför Embla medan hennes skepp ljudlöst närmade sig hamnen. Vikens stora famn omslöt dem på båda sidor. Ovanligt nog för december var Nordhavet lugnt. Gryningens stillhet låg som ett täcke längst med hela kusten.

Embla spanade mot land i hopp om se något som påminde henne om sin barndom, men allt som tittade tillbaka mot henne var vindpinade berg. Det kändes som en evighet sedan hon lämnat Inayran; då spänd och rädd för vad framtiden hade i beredskap.

Hon svepte manteln tätare om sig. Det var en annan Embla som nu återvände hem; en vuxen kvinna, mogen nog att ta egna beslut och stå för konsekvenserna.

Med allt som hade hänt i Hindulien hade hon tillslut kommit till insikt om att det inte längre räckte med brev fyllda med förklaringar och historier för att försöka få H'Rode att förstå vad Gotev egentligen utsatt deras familj för. Hon behövde vara med sin familj nu. Hon, som vetat om sanningen alldeles för länge utan att dela med sig av den. Det skrämde henne lite att behöva möta sin far och samtidigt veta att han skulle döma henne.

Hon såg framför sig hur han argt förmanade henne. "Vad gav dig rätten att tro att du kunde agera i ensamhet? Vad gav dig rätten att hålla det hemligt?"

De långa veckorna ombord på Blå Vind hade gett henne mycket tid till att fundera på hur hon skulle försvara sitt agerande.

"Vi kunde inte riskera att Gotev skulle få reda på att Vemod återvänt... Neptun behövde ha fria händer att agera... Hinduliens revolution kunde inte riskeras..."

Hon skakade bedrövat på huvudet. Alla argument kändes tomma som luft när hon nu lyssnade på sig själv.

"Vad i hela friden gav oss rätten att inte berätta för far att hans förlorade son hade återvänt från de döda?"

Visst hade de varit rädda för att H'Rode skulle starta ett krig mot Hindulien. Men nu när Houd satt på tronen var möjligheten till fred i stället närmare än den varit på hundratals år. Det gällde bara att övertyga såväl H'Rode som det inayrianska folket om att Houd var en godare man än sin far.

Kaptenen på Blå Vind ropade ut en order till besättningen om att göra skeppet redo för att gå in i hamn. Ordern färdades ohindrat över vattnet in mot land där Romero nu skymtade i fjärran. Små stenhus låg och vilade på den branta klippväggen, ringlande vägar klädde bergen i dess närhet och slottet sträckte upp sig högst uppe på platån som en välbekant symbol för att välkomna henne hem.

Så snart de gick in till kajplatsen dök ett tjugotal hamnarbetare upp för att hjälpa besättningen med att surra fast och förankra skeppet ordentligt på sin plats. Det dröjde inte länge förrän Embla fick beskedet att det gick bra att stiga iland.

Väl i land möttes hon av en glädjande syn. Bredvid en häst och vagn med kusk stod Polfydia och väntade. Emblas hjärta slog dubbla slag vid åsynen av systern och hon kunde inte sluta le. Det hade varit så otroligt länge sedan de setts. Det var först nu när hon såg Polfydia som hon insåg hur mycket hon hade saknat sin syster; mer än hon faktiskt vågat erkänna för sig själv.

"Min älskade syster och min bästa vän!"

I Shusia hade hon haft långa förtroliga samtal med Jusieva, som var en härligt öppen kvinna att tala med, ibland kunde de skratta så att de tillslut fick kippa efter andan. Men det fanns saker som Embla inte kunde prata med Toruns mor om; om känslorna till hennes son till exempel. Och med Saga hade hon aldrig pratat om sådana saker på det sättet. Polfydia var den enda hon vågade öppna sig själv på riktigt för.