Vinterstorm

(4) Ett nattligt möte

EMBLA

"Polfyyydiaaa!" Emblas tjut ekade genom rummet. "Polfyyydiaaa, skynda dig! Kom!"

Någon stund senare öppnade en nyvaken Polfydia dörren till Emblas kammare. Håret stod åt alla håll och hon var klädd i sin vita nattsärk med broderier från barndomshemmet i Oligaro. Embla slogs av hur vacker hennes syster var i all enkelhet. Rörelserna var trötta och långsamma, men till och med i det dunkla nattljuset syntes det att blicken var vaken, oroligt undrande om något allvarligt hade hänt.

"Embla, vad är det? Jag var precis på väg att somna."

Polfydia var nog den mest omtänksamma människa Embla kände. Hon hade ett sätt som tog fram det allra bästa hos folk hon mötte. Polfydia dömde ingen vid första anblicken och det skulle mycket till för att hon skulle tala illa om någon. Hennes empati och möjlighet att se saker från den andras synvinkel slutade aldrig att förvåna Embla.

Embla studsade upp ur sängen och omfamnade sin syster.

"Kom in! Men stäng dörren." Utan att vänta på att Polfydia skulle stänga efter sig, knuffade hon istället själv igen dörren. "Kom!" fortsatte hon och drog med sig en förundrad Polfydia tillbaka till sängen.

De båda kröp ner under det tjocka duntäcket. Trots att det bara var tidig höst var det kyligt om natten. Deras kammare låg högt upp i ett av slottets två torn, och Emblas vätte direkt mot havet. Vissa nätter, när den kraftiga nordanvinden letade sig in genom sprickor i glaset orkade brasan knappt hjälpa till med att hålla värmen uppe.

"Jag har fått ett brev." Embla viftade med en liten förseglad pappersbit framför Polfydia.

"Ett brev?"

"Ja... Hit. Precis nyss."

Polfydia tittade trött på henne. "Nu? Mitt i natten?"

"Hur ska jag berätta det så att hon inte tror jag är galen?" Embla drog efter andan och tvingade sig själv att lugna ner sig. Hon var fortfarande alldeles uppe i varv efter vad som just hade hänt. "Var ska jag börja?"

"För en liten, liten stund sedan fick jag besök här i min kammare", började hon och burrade ner sig ytterligare under täcket. "Hur han lyckats ta sig in hit kan jag för mitt liv inte förstå."

"Det måste jag fråga om sedan- ifall han låter mig svara vill säga."

Hon nickade bort mot dörren som Polfydia just klivit in igenom.

"Jag låg här och läste, höll nästan på att somna, när min dörr plötsligt sakta öppnades. Jag har aldrig blivit så rädd i hela mitt liv som jag blev då! In kommer en man som jag aldrig tidigare har sett!"

"Vad säger du?!" Polfydia spärrade upp ögonen.

"Det var så otäckt! Han var stor som en jätte, du skulle ha sett hans armar!" Hon måttade överdrivet bredden på hans överarmar med sina händer. "Rött oborstat skägg hade han, och han kan inte ha badat på ett år, så som han luktade. Jag trodde verkligen att han hade kommit för att döda mig."

Polfydia bara stirrade på henne.

"Du skulle ha sett honom! Jag vågade knappt röra mig ur fläcken."

Polfydia synade brevet som Embla höll i sin hand. "... och han hade med sig det till dig?"

"Ja, det är så spännande."

"Är det från honom?"

Embla förstod precis vem hennes syster syftade på. "Ja, det verkar så. Innan jag hann skrika efter vakterna presenterade han sig som Reidun, vän till prins Mangaran av Hindulien." Hon vred på pappersbiten så att förseglingen kom fram i ljuset. "Och se, det är prinsens sigill."