Vinterstorm

(10) Stormande känslor och branta klippor

EMBLA

Emblas snabba fotsteg ekade i de branta trapporna. Ibland gick det så fort att hon höll på att fastna med tårna i klänningen. För sitt inre såg hon sig själv snubbla och handlöst falla ner för alla stegen. Det var långt ner till stora hallen och många trappsteg att slå i på vägen ner. Så långt ner att hon kanske inte behövde resa på sig igen.

"Undrar hur det skulle kännas? Om det gör riktigt ont kanske det andra onda inte gör lika ont?"

Det var inte första gången en sådan tanke hade letat sig in i henne. Men hon visste samtidigt att hon aldrig skulle våga göra något så drastiskt och slutgiltigt.

"Jag är för feg. Eller för rädd för vad far ska tycka om mig."

Genom fönstren såg hon Vikens upprörda vågor kasta upp kaskader av vatten över de omgivande klippväggarna. Havet var mörkt och vilt, med skummande vita gäss som red på vågtopparna. Här och var flög skrikande fiskmåsar fram från gömda hålor i klipporna i jakt på mat och skydd från vinden.

Hon försökte samla mod. Innerst inne tyckte hon att hon var löjlig som gjorde en så stor sak av det hela. Hon hade vetat att det skulle inträffa så småningom. Men hon avskydde Olav Atmos av hela sitt hjärta. Och värre hade det blivit sedan de blivit trolovade. Hon hade gått in i någon slags självförsvarsvärld där ingenting längre hade någon betydelse.

Polfydia försökte trösta henne och överösa henne med positiva tankar; "Tänk när ni gifter er, vad vackert det kommer att bli och tänk när ni får en tronarvinge, då kommer du att glömma att Olav är så sliskig. Med tiden kanske du kan komma att älska honom."

Enligt gällande sed skulle bröllopet hållas inom ett år från att de trolovats. Något bröllopsdatum var ännu inte satt, men hon hade hört att det pratades om att nästa nyårsbal vore ett passade tillfälle för det blivande kungaparet att bli man och hustru. Gudarna skulle visst välsigna äktenskapet med hjälp av det nya året, sades det.

Allt hon själv kunde tänka på var att hon skulle behöva genomlida bröllopsnatten. Tanken på att ha grevens tunna skägg guppandes i hennes blickfång var mer än hon orkade med.

"Han kommer att blunda och stöna. Jag kommer också att blunda och stöna. Det värsta är att vi inte kommer att göra det alls på samma sätt."

"Prinsessan." Vakten hon mötte nickade kort mot henne.

Hon suckade. Hon hade tagit sig ner helskinnad även denna gång.

I den angränsande korridoren fann hon att Cornelia stod och väntade på henne framför de stora ekdörrarna som ledde in till biblioteket. Styvmoderns slanka kropp tycktes lika spänd som en pilbåge på bristningsgränsen.

"Din far väntar dig", sa drottningen och öppnade åt henne.

Embla lade märkte till den nervösa undertonen i rösten, något som var väldigt ovanligt för att vara Cornelia, som annars var familjens stadiga klippa.

Hon rynkade förvånat på ögonbrynen men valde att inte fråga något om varför. Istället tog hon ett ljudlöst steg framåt och klev över tröskeln.

Det kungliga biblioteket var ett av hennes absoluta favoritrum i slottet, det öppnade upp sig som en målning framför besökaren. Högt i tak, med balkonger i tre olika nivåer. Varenda väggyta var täckt av böcker. Här fanns kända historiska skildringar ända från kung Vhulme I tid, diktsamlingar från We'Gelska författare, böcker om läkekonst, kärleksöden och familjetragedier. Bottenplan var inredd med tyger i alla dess färger. När Embla besökte biblioteket brukade hon oftast slå sig ner med en bok bland de sköna stoppade kuddar som låg utspridda på golvet framför eldstaden.