Vinterstorm

(5) Reidun

MANGARAN

Det kändes som om de vandrade planlöst genom Anoths adelskvarter.

"Hur ska vi kunna hitta något när vi inte ens vet vad vi letar efter?"

Han huttrande i den kyliga kvällsvinden. Hösten hade anlänt, och det med råge. Det var som om alla löv plötsligt hade trillat av träden på en och samma gång, bara för att gemensamt kunna virvla runt i stora högar i gränderna. Han började ångra sitt val att ge sig ut i staden som 'Garan just i kväll. Som sig själv hade han i alla fall kunnat värma sig i sin fodrade mantel.

Sanningen var att han inte vågade visa sig som prins Mangaran tillsammans med sina vänner från staden, rykten spreds fort och om Gotev fick veta att han spenderade tid med enkelt folk skulle han med all säkerhet bli straffad.

"Bakom den där stenhögen då?" sa Reidun och pekade på ett avtippat lass med gatsten som låg alldeles intill slottsmuren.

Mangaran skakade på huvudet. "Nej, jag tror inte det. Det verkar lite väl jobbigt att behöva flytta på all den stenen för att komma in."

Det var för två dagar sedan som han hade fått ett nytt brev ifrån Embla. Vakterna hävdade att de inte släppt in någon i hans kammare, men ändå hade brevet legat på hans säng och väntat på honom. Hans gissning var att det fanns en hemlig gång som ledde från kammaren och ut, någonstans i Anoth. Inayrans spiongarde var kända för att veta allting om precis allt, så det förvånade honom inte om det var så att de visste mer om hans hem än vad han själv gjorde.

Det var inte ovanligt att gamla borgar hade dolda utrymmen i väggar, eller lönndörrar som öppnade upp nya gångar eller gömda rum. Han hade aldrig tidigare hört att det skulle finnas några sådana gångar i slottet i Anoth, men med tanke på hur mycket som hade byggts om över århundradens lopp skulle det inte förvåna honom ifall det visade sig att så var fallet.

"Det är ju genom lönngångar vi kommer in i slottet i Romero", påminde han sig själv. "Så varför skulle de inte kunna finnas även här?"

De ihåliga väggarna i familjen Aduerins slott var en illa bevarad hemlighet för världen. Han visste att spiongardet då och då använde de trånga passagerna, men annars stod de för det mesta oanvända. För några år sedan hade Gotev sett till att muta en vakt för att stå till Hinduliens förfogande ifall de behövde tillgång till slottet. Det var inte helt lätt att navigera där inne i mörkret, gångarna gick i labyrinter. Svängde man fel en gång var risken stor att man irrade bort sig och aldrig hittade ut. Här och var fanns det dolda mekanismer som öppnade en lucka eller en dörr ut i slottet, men det gällde att veta exakt var de fanns för att hitta dem.

Han var stolt över att Reidun hade lyckats lämna över breven, både till Embla och till Polfydia. Embla hade Reidun träffat på i sin kammare, men Polfydia hade inte legat i sin säng, så hennes brev blev lämnat på nattduksbordet.

"Om jag svarar på Emblas fråga om hur Reidun tog sig upp i tornet kanske hon vågar berätta hur hon fick in brevet till mig... Det bär mig emot att ge ut en av fars hemligheter, men om det är det enda sättet... Jag måste få veta om det finns en gång som leder från min kammare och ut till friheten i Anoth. Åh gudar, säg att det är så!"

Det började bli allt svårare att ta sig ut i staden som 'Garan. Ofta fick han hålla tummarna för att Igor kunde smussla ut honom. Han var alltid rädd för att vakterna skulle känna igen honom och ställa frågor som han inte visste hur han skulle besvara.

Han älskade att komma ut i staden och bara vara 'Garan. Det var hans sätt att koppla av. Ibland ville han bara släppa allt, lämna sitt liv i lyx och överflöd, för att i stället spendera tid med folk han faktiskt tyckte om på riktigt. Många av de människor han umgicks med på dagarna var personer som han själv aldrig hade valt att ha nära sig om han fått välja. De flesta var handplockade av Gotev. Inom slottets murar fanns det experter på allt. Oavsett om det gällde politik, fältslag eller matlagning nöjde sig Gotev enbart med de bästa. Tyvärr var det ingen garanti för att de var trevliga.