Vinterstorm

(31) Hämnaren

NEPTUN

Det var kväll när de nådde fram till byn i Hessomskogens utkant. Husen låg dränkta i mörker. Här och var lystes dörröppningar och fönster upp av brinnande facklor och tända brasor. Kvällen var ovanligt ljummen för årstiden, syrsorna spelade och från husen hördes samtal och i vissa fall också musik som spelades av någon glad spelman.

Byn bestod av en liten ansamling boningshus, ett värdshus och en övergiven vaktstuga. Det var inget märkvärdigt eller annorlunda med byn, men Neptun kunde inte undgå känna hur kalla kårar kröp upp längst ryggraden.

Det kändes som om de jagade en skugga. De skickades hit och dit över Hinduliens nordöstra delar. Ibland var det någon som hade sett Gotev i en grotta i skogen, en annan gång sades han bo mitt i Rakone, och en tredje gång var det en bonde som blivit bestulen på mat. När de väl kom fram till platserna där Gotev sades ha funnits så var han sedan länge redan borta.

Ingen av dem hade några höga förhoppningar om att finna Gotev här heller, men det sista som övergav dem var hoppet. De skulle jaga honom till tidens slut om så krävdes. Rubine var så bestämd på den punkten att ingen övertalning i världen skulle kunna få henne att ge upp.

Själv började Neptun känna sig matt i kroppen. Alla nätter under bar himmel, med dålig mat och dålig sömn började tära på honom. Ibland övernattade de i en by eller hos någon gästvänlig bonde, men sådan lyx kom inte varje dag.

Dessutom längtade han nu alltmer efter att få åka till Inayran. Hans tid som prins i Hindulien var över nu. Nu var det Houds tur att bestämma landets öde. Själv behövde han träffa sin rättmätiga familj för att komma till avslut med sin gamla identitet som Mangaran och istället påbörja sitt liv som kronprins Neptun Aduerin av Inayran.

I takt med att deras jakt efter Gotev hade blivit vida känd över hela riket hade det också blivit omöjligt att gömma sig. De gjorde därför inga försök till att dölja sin ankomst till den lilla byn; deras identiteter var alltför självskrivna vid det här laget. Det betydde tyvärr också att om Gotev fanns där ute i mörkret skulle han snart veta att han inte längre var ensam.

De ledde hästarna mot det slitna men välkomnande värdshuset. Värden nickade mot dem när de klev in genom dörren, de få gästerna tittade alla upp från sina tallrikar eller ölsejdlar, men återgick snart till sina sysslor när de nyanlända inte gjorde något väsen av sig.

Igor tog sikte på ett bord längst in i lokalen. Förutom att det var något avskilt från reste hade det dessutom en bra uppsikt över hela serveringen.

Värden kom fram till dem när de hade slagit sig ner och frågade vad de önskade.

De beställde in en köttgryta med lök och morötter. Till det nybakt bröd med smält smör. Dofterna fick Neptuns mun att vattnas redan innan han tog sin första tugga.

"Var ska vi börja?" undrade Igor otåligt. "Vi vet inte ens om Gotev finns kvar i byn längre. Rykten är ibland bara rykten, och som vi vet vid det är laget så kan en ensam resande som passerar genom en by och gör väsen av sig ibland vara precis just en ensam resande, och inte en förrymd avsatt kung."

Neptun hummade instämmande.

De åt alla sin köttgryta i tystnad, och funderade på nästa steg. En stund senare återvände värden till deras bord.

"Är allt till sin belåtenhet? Smakar maten bra?" frågade han.

Saga vinkade åt honom att komma närmare henne. Han lydde och tog de tre stegen runt bordet.

"Du vet vilka vi är, eller hur? Du vet också vem det är vi jagar?" sade hon lågmält men med tydligt eftertryck. "Nu vill jag veta vad mer du vet."