Vinterstorm

(9) En oväntad resa

MANGARAN

Det var inte alltid Battow hade så mycket att säga de gånger Mangaran hälsade på i stugan. Inte för att det gjorde honom någonting, det var rätt skönt att bara få gå dit ibland för att rensa tankarna.

Han hade upptäckt att den tålamodskrävande sysslan att laga nät på något sätt fick honom att koppla av. Battow var en kräsen uppdragsgivare och om knutarna inte var ordentligt gjorda eller om hålen inte blev tillräckligt små, blev det bannor och svordomar från fiskaren.

"Unga, friska fingrar har han också! Och ändå kan han inte knyta en ordentlig knut!"

Mangaran tog det hela med ro. Han hade kommit att tycka om den gamle mannen och dennes egenheter, men ibland trodde han nästan att fiskaren tog in andras nät till honom att laga bara för att hålla honom sysselsatt. Det var en aldrig sinande ström på revor och hål.

"Hur många nät kan en ensam fiskare äga?"

När inte Battow behövde hjälp med att laga nät eller rensa fisk fanns det alltid någon annan syssla att göra. Den lilla ekan skulle tjäras och målas om inför våren. Taket på fiskestugan behövdes tätas. Ett vindskydd byggas framför dörren. Knivarna skulle slipas. Torkställningarna behövde ses över. Battow bad honom aldrig om hjälp, men Mangaran gjorde det han kunde för att underlätta.

"Det är det minsta jag kan göra. Om jag hade varit honom hade jag accepterat ett par guldmynt som tack för att min hålla hemligheten för sig själv. Men eftersom han vägrar..."

Ofta var det sena kvällar eller tidiga morgnar som Mangaran vågade lämna sin kammare, klättra in i linneskåpet och ta sig ner till jordkällaren under fiskestugan. Det var inte alltid lätt att komma ifrån slottet obemärkt. Som prins hade han sina förpliktelser, både mot sin far och mot sitt land.

Mangaran tog en paus ifrån det smaltrådiga nät som han arbetade med för stunden och slog sig ner på golvet framför brasan. Fingrarna kändes stela från flera timmars arbete. Battow hade inte synts till på hela kvällen, men så var det ofta. I år hade Tgers flodfåra frusit igen med ett tjockt lager av is, vilket gjorde att många fiskare istället för att sätta nät ägnade sig åt att borra hål i isen och pimpla fram sin fångst. Söder om Anoth hölls farleden öppen för att de stora skeppen skulle kunna passera till och från Nordhavet, men här, norr som stadskärnan gjordes inga sådana insatser.

En plötslig vindpust fick brasan att fladdra till och bitande kall vinterluft fyllde den lilla stugan.

"Jaså, det är här du gömmer dig!?"

Mangaran tittade upp och fick se Igors ansikte uppenbara sig i dörröppningen.

"Kom in! Stå inte där och släpp in en massa kyla!"

Igor borstade av snön från skorna och vek ner sin fodrade huva. Andedräkten hade bildat små iskristaller i skäggstubben.

"Vi saknar dig på värdshuset 'Garan. Ska du sitta här med den gamle fiskaren hela livet?" Igor slog sig ner bredvid Mangaran och sträckte fram händerna mot den värmande elden. "Om jag behöver umgås ensam med Reidun en kväll till tror jag att jag flyttar härifrån. Vi måste se till att den mannen börjar tappa upp ett bad till sig då och då. När till och med serveringsflickorna går omvägar kring vårt bord är det illa."

Mangaran log roat. "Det kanske kan vara bra för dig att få känna på hur det är när kvinnorna är ouppnåeliga."

"De är bara ouppnåeliga så länge man struntar i att bada."

"Ja det borde väl du veta kanske. Du som är Anoths största charmör."

"Jag säger bara att en kvinnas famn är en bra plats att somna i. Bysten är så härligt varm och skön att vila huvudet på." Igor såg sig omkring och tillade menande. "Helt annorlunda än denna jordhåla."