Vinterstorm

(3) En gammal man dör

MANGARAN

Han passade på att kasta ett öga ut genom de tunga ekdörrarna när de öppnades för att låta en äldre man, eskorterad av en vakt, passera in i salen.

"Det här kommer att ta hela dagen", tänkte han irriterat när han såg hur mycket folk som väntade där utanför.

Tronsalen, som han själv befann sig i, var lång och smal, med högt i tak. Tunga gobelänger prydde stenväggarna och en mönstrad, men ganska nedsliten, orangeröd matta ledde besökaren fram mot den upphöjda avsats där tronen stod. En stor guldtavla med en sirlig inskription prydde väggen längst fram.

"En kung styr och försvarar sitt rike från sin tron. En tron ger kraft, makt och rikedom till sin kung. En kung ska kämpa sin sista strid i tronens sköte."

Förutom tavlan och de facklor som brann på väggarna var allt kalt. Den stora golvytan var tom. Mangaran hade alltid tyckt att salen kändes som en underjordisk grotta. Längst upp mot taket fanns det ett fåtal smala fönster, men de släppte inte in mycket ljus. Oavsett vilken tid på dagen eller året var salen alltid mörk och kall.

"Raska på!"

Mangaran ryckte till vid ljudet av sin fars röst.

"Detta kommer inte bli en lyckosam dag för våra besökare", tänkte han. Det var aldrig ett gott tecken när kungen var rastlös och korthuggen redan innan den första audiensen.

Han synade sin far. Kung Gotev såg tanig ut bland sällskapet. Mangaran hade själv växt om honom när han var fjorton. Det svarta håret och välklippta skägget höll sig fortfarande fritt från grå inslag, trots att Gotev snart började närma sig femtio år. Som vanligt var han välklädd, och den sedvanliga parfymen kittlade Mangarans näsa.

"Ni hörde er kung! Öka takten!"

Mangaran lät blicken fortsätta över till sin fars vänstra sida, där Berosc Sundermann, den hinduliska vaktstyrkans överbefälhavare, tornade upp sig som en jätte bredvid sin kung. Det hörde inte till vanligheterna att Berosc brydde sig om att dyka upp till de öppna audienserna. Som ledare över vaktstyrkan var han den som såg till att lag och rätt uppehölls ute i landet. Han var därför också den som i praktiken dömde flest mål och löste flest konflikter, eftersom hans vakter gjorde det direkt ute i fält. Enklare dispyter och mål där förövaren var självklar hade vakterna all rätt att lösa på egen hand.

Det var ett system som Mangaran visste att Gotev fann passande, eftersom han då fick mer tid till annat och folket behövde inte engagera sig i den, för många, mödosamma resan till Anoth.

Mangaran skakade på huvudet åt överbefälhavarens kommentar. Han hade inte mycket till övers för Berosc. Den bastante mannen gjorde honom alltid obekväm till mods i sina påkostade kläder och utsmyckade vapen. Han dök alltid upp när man minst anade det, log och uppmanade Gotev att göra antingen si eller så. Mangaran uppfattade honom som falsk och undrade ibland hur bra råden de fick egentligen var. Gotev, å andra sidan, satte stor tillit till Berosc, så istället för att säga något bet Mangaran allt som oftast ihop.

Han tvingades att vakna upp ur sina tankar när Igor gav honom en lätt knuff i sidan. Gotev satt otåligt och knackade med fingrarna på granittronens armstöd, medan blicken följde den äldre mannen och vaktens färd upp längst mittgången. Mangaran förstod sin väns vink.

"Det gäller att vara uppmärksam, annars blir jag bortspelad direkt idag".

När det gällde domslut ville hans far ibland att han skulle vara med och ta beslut, och då gällde det att vara kvicktänkt. Speciellt när Berosc var närvarande. Det var inte alltid Mangaran delade sin fars, eller överbefälhavarens, åsikt. Något som kunde resultera i kraftiga diskussioner om han inte passade sig. Det sista han ville var att göra sin far upprörd. Hur fel Mangaran än tyckte om Gotevs beslut var det lönlöst att försöka argumentera; Gotev fick alltid sin vilja igenom. Mangaran hade lärt sig det den hårda vägen alltför många gånger.