Vinterstorm

(18) Med en evighet av ömhet

EMBLA

Embla öppnade dörren på glänt för att få en skymt av det som väntade henne där utanför. Nervositeten hade gjort att hon inte kunnat äta någon frukost alls idag. Ändå hade hon varit uppe sedan midnatt på grund av alla förberedelser.

Hon hade försökt att stilla den bubblande, virvlande känslan i maggropen med några glas djuprött we'gelskt vin, och det hade fungerat bra i några timmar. Men nu, när hon såg den välfyllda balkongen framför sig, steg pulsen igen. Hon lade handflatorna mot kinderna i ett försök att kyla ner sig lite. Trots att solen ännu inte hade gått upp var det redan ljummet ute.

Klänningen hon bar var lika lysande vit som stadens stenhus. Den hade dekorerats med smakfulla volanger och sidenspetsar som prasslade när hon rörde sig. På ett bälte i midjan gnistrade hundratals små diamanter som varvats med lika många blå safirer.

På huvudet bar hon samma nätta brudkrona i guld som hennes mor hade burit på sitt bröllop. Det var en ära för Embla att få ha den på sig. Hon var den första brud som inte var en blivande inayriansk drottning att bära den. Brudbuketten var en vacker stilren kombination av blå små förgätmigejer och vita utslagna rosor. Det doftade sommar.

"Du är så lik din mor", hade H'Rode sagt innan han lämnat henne ensam i det lilla förmaket.

Hans ögon hade varit tårfyllda, men läpparna öppna i ett brett leende. Och han hade omfamnat henne hårt.

"Min lilla flicka, min älskade dotter. Njut av varje dag du har." Han hade strukit bort en liten tår ur hennes ögonvrå. "Börja med den här. Lova mig det."

Hon hade nickat och dröjt sig kvar i hans trygga omfamning så länge hon kunnat.

"Jag lovar."

Hon blickade ut över balkongen och alla gäster som samlats där ute. En del kände hon väl, andra mindre och vissa hade hon aldrig sett förut.

Embla såg att hela Lanselias kungafamilj redan hade hittat sina platser. Den resliga kung Jhor Jhoras satt med sin försynta drottning Saida vid sin sida. Kronprins Tadek, hans fru Meery och deras treåriga son Jimoh satt bredvid. Lite längre bort såg hon Tadeks yngre syster, prinsessan Ferwine Weem, änkan efter den syd-mayolska prins Redar, med barnen Zhrae och Kavin.

Varken kung Roy Denadeos eller kung Gradhje Weem hade dykt upp till bröllopet på grund av rädslan för att tvingas möta varandra. När Emblas blick letade sig över folkmassan blev hon förvånad över att se att drottning Sibylle satt bland gästerna.

"Men ingen ifrån Syd-Mayol", reflekterade hon. "Drottning Joelle är väl fullt upptagen med att ta hand om det senaste tillskottet i familjen, men även om inte Gradhje vågar skicka kronprins Seth så är faktsikt prins Vidar sexton år nu. Han borde få representera sitt kungahus vid det här laget."

Flera högt uppstående präster från We'Gela hade tackat ja till att delta på bröllopet. Hon kände inte igen något ansikte, men de syntes tydligt i sina enkla bruna kappor och stora kapuschonger. Framme vid balkongens räcke stod en ålderstigen kvinnlig präst med kapuschongen uppfälld över huvudet. Kvinnan var rak i ryggen, men huvudet var nerböjt i bön. De fårade händerna höll om en tjock bok.

"Det kan inte vara någon annan än självaste översteprästinnan Sindara", insåg Embla och slog handen för munnen i förtjusning.

Sindara var gudarnas främsta sändebud och den som hade makten i We'Gela. Det sades att hon närvarade vid alla examinationer och alla intagningar; att hon såg till att lära känna varje ny präst i deras orden vid namn. Den gamla kvinnan hade spenderat otaliga år med att hänge sig till tron, studierna och medicinkonsten.