Vinterstorm

(17) Rubine

NEPTUN

Himlen var täckt av mörka vindpinade moln. Blåsten högg tag i lösa delar av skeppets nersurrade segelduk och fick repen att smattra högljutt mot varandra. Trots att det var mitt på dagen hade ett grått dovt ljus lagt sig över Anoth.

"Det kommer inte dröja länge innan regnet är här", tänkte han och blickade upp mot den fladdrande vimpeln längst upp i skeppets mast.

Han stod med ryggen lutad mot relingen och försökte dämpa sin växande rastlöshet.

"Hur snart kan vi vara redo för avfärd?"

"Det dröjer inte länge nu", svarade kaptenen som stod bredvid honom och övervakade sin besättning. "Vi väntar bara på ett sista lass förnödenheter från slottsköket."

"Jag hoppas de är här snart. Jag vill komma iväg."

"Det vill vi alla. Men det är ingen brådska än. Och du ska se att du kommer få tid till väntan och längtan när vi väl är ute på havet."

Mangaran svarade inte utan vände sig istället om och blickade ut över Anoths hamnområde. Det var en lugn dag idag. Inte mycket folk syntes till på kajen. Några mindre båtar låg förtöjda en bit bort, men de flesta yrkesverksamma fiskare befann sig ute på Tger. En haltande kortvuxen man som var på väg upp längst piren fångade hans blick.

"Vad i alla gudars namn gör Houd här?

Det var tydligt att Houd var upprörd. Hela hans böjda kropp skakade av en illa dold ilska. Ansiktet var hopskrynklat i en ful min och Mangaran såg honom gång på gång knyta sina händer hårt, hårt, som för att slå till någon. Den lille mannen var minsann inte att leka med när han var arg. Det såg ut som om det dolde sig riktig kämpe i den förvrängda kroppen.

"Jag skulle verkligen inte vilja var den som tvingades möta honom den dag den kämpen vill ut."

"Det är Vemod, det är Vemod", svor Houd sammanbitet och hytte med näven upp mot Mangaran. "Du måste komma med, vi har ingen tid att förlora."

"Nu? Men det går inte", sa han med en svepande gest ur över däcket bakom honom. "Vi ska snart lägga ut."

"Det får vänta. Du måste följa med mig nu." Houd gav honom en påträngande blick. "Nu."

Mangaran visste inte riktigt vad han skulle tro. Men om Houd sökte upp honom här, i öppet dagsljus, borde det verkligen vara viktigt.

"Se till att hålla skeppet redo för avfärd. Jag kommer tillbaka så snart jag kan", ropade han medan han med snabba steg tog sig ner längst landgången.

Kaptenen tog emot ordern med en nick och försvann sedan ur hans synfält.

Mangaran följde efter Houd ner längst piren och upp på kajen. "Vi borde inte visa oss tillsammans så här. Det är alldeles för farligt."

Houd grymtade någon ohörbart.

"Vad tänker du och Vemod med?" fortsatte han och såg sig omkring. "Jag måste byta om."

"Det går inte nu. Vi får ta det som det kommer. Vi får hitta på någon bra undanflykt."

Mangaran hejdade sina steg för en sekund. "Vad menar du att det inte går? Houd? Det här är ju absurt."

Men Houd bara fortsatte gå. Och Mangaran fann sig själv snällt följa efter.

I takt med att regnet drog in över staden ledde Houd honom allt längre in i Anoths slumkvarter. Tunna, lätta droppar föll ner från den gråmulna himlen ovanför. Han kände sig oroväckande malplacerad och längtade efter 'Garans kläder. De vek tillslut in på en av de smalaste gränder som han någonsin hade sett, där de fick kliva över högar med sopor, smuts och lera för att ta sig fram.