Vinterstorm

(32) Förlorad i vinterstorm funnen i sommarbris

EMBLA

Embla hade aldrig tidigare sett så mycket folk i Romero. De trängdes utmed de slingrande gatorna ända uppifrån slottet och ner till hamnen. Barnen kastade färgglada blomblad omkring sig medan de vuxna viftade glatt med vimplar och flaggor.

Staden tycktes koka av glädje när lyckliga skratt studsade mellan husväggarna. Köpmän sålde souvenirer från välfyllda stånd, bagare syntes dela ut nybakta delikatesser och på värdshusen trängdes de törstiga besökarna med varandra.

Tillsammans med H'Rode, Cornelia, Polfydia och Torun satt Embla i en öppen vagn dragen av fyra magnifika svarta hästar. De var på väg genom stadens myller för att möta Inayrans återfunna tronprins. En förlorad son och bror. En nyfunnen vän och kärlek.

Polfydia hade tillslut tagit mod till sig och bestämt sig för att våga berätta sin hemlighet för kungen och drottningen. Med Embla vid sin sida hade hon berättat om det första mötet med den dåvarande prins Mangarans i Svarthamn, hur de direkt hade fattat tycke för varandra och att de ett år senare hade träffat igen. I Romero. Och att det var deras kärlek som också hade gjort att Embla mött honom på ett av stadens värdshus när han stod i beredskap att åka tillbaka till Hindulien igen.

Till sin mor hade hon upprepade gånger viskat förlåt. "Förlåt för att jag måste göra din historia känd. Jag älskar dig mor! Tvivla aldrig på att jag älskar dig."

H'Rode och Cornelia hade tittat på varandra. Drottningen hade lagt sin smala hand över sin kungs och böjt ner sitt huvud i sorg.

"Polfydia är det närmaste jag någonsin kommer att komma en dotter. Hon är min, men ändå delar jag hennes moderskap med en annan kvinna. Jag är hennes mor, men inte den som satte henne till livet."

Cornelia hade svalt ner orden i halsen.

"Hon har inte släkten Hansieghs blod. Embla och Polfydia är egentligen lika lite kusiner som de är syskon."

"Jag är så tacksam för att du valde att ta mig till dig som din egen", hade Polfydia snyftat och slängt sig med armarna om sin mor. "Du är den enda mor jag har."

"Jag älskar dig", mumlade Cornelia med ansiktet gömt i sin dotters blonda hår. "Och jag förstår varför du behöver göra det här. Du älskar Neptun och han älskar dig. Ni ska skratta er lyckliga för att gudarna fört ihop er."

"Ingenting förvånar mig längre", hade H'Rode sagt och skakat på huvudet. "Det verkar som om alla känner min son förutom jag."

Cornelia hade tagit sig ur sin dotters omfamning och sökt sin makes blick.

"Jag är ledsen att jag inte har berättat om Polfydia för dig, men det fanns egentligen ingen anledning. Hon var, och är, vår dotter precis lika mycket för det."

"Jag vet, det förändrar ingenting..." hade han sagt medan han böjt sig fram och kysst sin styvdotter på kinden. "... förutom allting. Jag får väl önska dig och min son ett stort lycka till på alla de framtida äventyr som nu står framför er. Jag skulle aldrig kunna drömma om att få en bättre svärdotter."

Embla tittade på sin far där han nu satt mitt emot henne i vagnen och log åt minnet. Det var skönt att alla hemligheter var ute i det fria. De var en familj igen. Kanske lite omtumlade och förändrade, men de var i all fall tillsammans.

Sedan var det bara resten av Inayran som skulle invigas i sanningen om Polfydias bakgrund också.

"Men det får dröja ett tag, i alla fall till dess att den mesta hysterin kring Neptuns återkomst lagt sig. Det nya kärleksparet får helt enkelt hålla sin romans i det dolda nu i början. De kommer snart få all tid i världen för varandra."