Vinterstorm

(27) I en stuga i Hyder

NEPTUN

"Kära Embla,

Detta är ett av de svåraste breven jag någonsin har behövt skriva. Allt känns mörkt, ensamt och overkligt här i min gamla kammare i slottet. Jag befinner mig på samma plats som jag alltid har gjort i hela mitt liv. Jag känner till varenda detalj som döljer sig här i detta rum; mina stora bonader som pryder väggarna, min säng, mitt vackert utsnidade klädskåp. Ingenting av detta har förändrats sedan jag lämnade mitt hem till dess att jag kom tillbaka igen. Det enda som har förändrats är att Gotev inte längre sitter på tronen. Men det är inte detta som gör att jag känner mig så dyster till mods när jag försöker skriva dessa rader till dig."

Neptun kände hur pennan skakade i hans hand. I slottet förväntades han alltid vara stark och trygg. Han var tvungen att stötta sina vänner, sin nya kung och det nya Hindulien. Han kunde inte visa sig svag. Ändå var det just svag som han kände sig just nu.

Han var tvungen att få utlopp för sina känslor någonstans och att skriva av sig till Embla brukade alltid lätta på trycket. Men han visste inte riktigt i vilken ände han skulle börja. Det bar emot att försöka får ner det på pränt, för från vilket håll han än angrep det hela kändes det fel.

Ensamheten kröp närmare när han lade sig ner i sängen och stirrade ut i mörkret omkring sig. Allt var så tyst. Men hans inre skrek så högt att han var rädd att det hördes ut. Det sparkade och slogs, bet och högg och vred sig ut och in i vånda. Och ändå så låg han fortfarande blickstilla i sängen. Han vrålade med en öronbedövande styrka utan att något hördes, eftersom allt fortfarande var lugnt och tyst i nattens mörker. Han blinkade bort tårarna ur ögonfransarna och försökte intala sig själv att allt var bra; att det bara var han som hittade på.

"Jag tänker alldeles för mycket på sådant som jag inte kan förändra."

Sedan fortsatte tårarna falla och denna gång hulkade han till högljutt. Men inte alltför högt, för han ville inte tillåta sig att höras ut till korridoren. "Om någon skulle se mig så här skulle de inte tro sina ögon. De skulle nog säga att jag behövde sömn, att jag är trött och att det blir bättre i morgon." Han vände sig om i sängen och sträckte sig efter en näsduk för att snyta sig. Han slutade aldrig förvånas över hur mycket tårar som kunde komma. "Kan ingen ta mig ur det här? Min ork håller på att ta slut."

"Tack för att ni vill lyssna till mina patetiska ord, min älskade syster", skrev han. "Att det kan göra så ont inombords. Men jag får inte visa det. För allas skull måste jag vara stark."

Hans tankar drogs oundvikligt till det han kämpade så hårt för att slippa tänka på. Framför sig såg han Rubine, så som hon sett ut när han träffat henne i Hyder. Flickans stora gröna ögon hade tittat förmanande på honom. Det tjocka ljusa håret hade som alltid varit tovigt och fullt av damm. Tretton år gammal, men redan fylld av mer erfarenhet än vad många samlade på sig under ett helt liv. Hon var en speciell flicka. Verkligen Vemod upp i dagen.

Rubine och Vemod hade flyttat tillbaka till huset i Hyder efter månader av hårt arbete i Anoth. De hade velat koppla av och umgås med varandra ett tag igen. Det hade varit fullt förståeligt och både Houd och han själv hade verkligen unnat dem en tids avkoppling.

Hans hals knöts ihop av ett återhållet skrik. "Vemod!!"

Rubine hade berättat sin historia för Neptun innan han hade tagit med sig henne tillbaka till Anoth. Där, i hennes hem, hade hon berättat precis hur allt gått till.

"Jag hade varit ute i skogen och tränat spårning den dagen då det hände", hade hon börjat. Rösten hade varit trevande. "Det hade varit en bra dag för det; nysnö hade fallit under natten och jag hade haft färska spår att följa."

Han hade nickat för att få henne att fortsätta.

"När jag kom hem var huset tyst. Jag såg honom inte direkt när jag klev in genom dörren. Nej, först hann jag lägga ifrån mig min packning på en av stolarna i köket, ta ett bett från ett äpple och tända stearinljuset på bordet. Allt detta tog inte mer än en halv sekund, men på den tiden hade jag hunnit tro att jag var trygg. Därför blev det som ett slag i magen när jag väl vände blicken mot andra delen av stugan. Genom dörröppningen från köket kunde jag tydligt se honom ligga orörlig bredvid den öppna spisen."

De gröna ögonen hade tittade bort mot rummet hon pratat om.

"Han låg på mage med ansiktet vänt ner i golvet och var omgiven av blod. Jag skrek rakt ut, men ingen fanns där för att höra mig. Grannhusen ligger alltför långt bort. Jag bara skrek och skrek medan paniken steg i mig. Jag tror jag skrek tills jag inte hade något mer att skrika. Då tystnade jag och sjönk ner i en hög på golvet bredvid min far."

"Vemod, kom tillbaka till oss!" skrek hans inre upprört vid minnet av samtalet. "Vi behöver dig!"

Neptun hade med medkännande betraktat Rubine medan hon berättat om sin upplevelse. Han hade förvånats över hur hon lyckats hålla uppe sin starka fasad mot omvärlden. Hon hade gett sken av beslutsamhet, men med samma uppsyn som en stenvägg. Hård och hänsynslös och utan att visa några som helst uttryck. Hennes blick hade sagt allt han behövt veta; den sade åt honom att de måste hämnas Vemod.

Han visste inte om det var av rädsla för att visa sig svag som hon inte släppte in honom i sin sorg, eller om det var för att hon hade gråtit ut allt hon hade den där kvällen.

Neptun hade pratat med pigan Oyda som Vemod anställt för att sköta om huset medan de var borta. Hon hade också beskrivit bilden av sitt möte med Rubine och Vemod.

"Jag kände att något var fel så fort jag öppnade dörren. Elden hade falnat i öppna spisen, ett halvätet äpple låg på köksgolvet och tystnaden var total i huset. Och Rubine, hon darrade som ett asplöv när jag fann henne där bredvid Vemod. Hon var alldeles matt, rödögd och orkeslös, och hade sin fars intorkade blod över hela kroppen."

"Av alla de hundratals och tusentals uppdrag Vemod har genomfört under åren... och så slutar det så här. Dödad i sitt eget hem."

Neptun hade blivit fullkomligt förkrossad när han fått nyheten.

Han satte sig upp i sängen. Han var tvungen att fortsatta skriva. Att få ner sina tankar på ett papper tycktes nu vara det ända sättet han kunde få en stunds ro. Embla skulle lyssna till hans vettlösa pladder, det visste han.

"Jag kommer nog inte kunna sova en ordentlig natts sömn innan Gotev har fått betala för sina brott. Jag tvivlar inte en sekund på att det är den hemska man som jag tidigare kallade för far som ligger bakom mordet på Vemod. Vemod var trots allt den man som utlöste revolutionen genom att kontakta Houd och mig. Det var Vemod som visste för mycket. Och nu finns han inte mer."

Det grämer mig så att vi inte satte mer vikt vid att spåra upp Gotev tidigare", fortsatte han skriva. "Men vi hade så mycket att göra, alltid var det något som kom emellan. Nu känns det andra så meningslöst. Hur kunde vi ens tänka så? Vad kunde någonsin ha varit viktigare än Vemods liv?

Som ni säkert kan förstå kan jag inte lämna Hindulien riktigt så snart som jag till en början hade för avsikt att göra. Landet måste komma i ordning, Houd måste ha stöd och hjälp för att hitta de rätta vägarna som regent och vi måste finna Gotev.

Jag saknar Vemod något oerhört. Han var den som visste allt om min bakgrund eftersom han själv varit där och upplevt den. Han visste alla detaljer om sådant jag undrade. Han var en godhjärtad och mycket älskad man som kommer efterlämna ett stort hålrum i mitt hjärta.

Kära syster, endast gudarna vet nu när vi får ses igen.

Din Neptun."