Vinterstorm

(28) Polfydias hemlighet

EMBLA

"Embla?"

Hon vände sig om och fick se sin syster komma gående längst den upptrampade gången i örtagården.

"Embla, jag måste prata med dig."

Runt omkring dem låg snön tjock över rosenbuskar och syrenhäckar i väntan på vårens återtåg. Embla tyckte att trädgården var rogivande även nu när den låg i dvala. Snön dämpade alla ljud och gjorde vintern ljus och fridfull. Efter nästan ett år i Shusia hade årstidernas växlingar fått tillbaka sin charm.

Hon drog in ett djupt andetag och fyllde lungorna med den kalla luften.

"Du får gärna göra mig sällskap om du vill", sa hon. "Solen skiner, snön gnistrar och Neptun kommer snart hem."

Polfydia tog sin systers arm och hindrade henne från att gå vidare. "Nej, han kommer inte än."

Embla fastnade mitt i steget. "Vad sade du?"

"Jag måste prata med dig."

"Ja, du sade det. Så säg vad det är då...?"

Polfydia bet sig i underläppen. "Kan vi inte gå in och sätta oss istället? Det är så kallt här ute."

"Nej, jag trivs bra här. Vad är det du håller inne med?"

"Jag fick ett brev idag." Hon visade upp ett vikt pappersark med Hinduliens sigill.

Embla försökte rycka det åt sig men var inte tillräckligt snabb.

"Tack för att du kom med det till mig. Jag hoppades faktiskt att han skulle skriva snart."

"Det är till mig", sa Polfydia lågmält och skrapade i snön med ena foten. "Det här, det är till dig."

Ytterligare ett brev dök upp framför Embla. Hon såg tydligt att båda kom från samma avsändare; de var skrivna med samma prydliga handstil som hon kände igen från Neptun och bar likadana sigill.

Konfunderad tog Embla det brev som var adresserat till henne. "Vad är det du försöker säga?"

Polfydia tryckte sitt kvarvarande brev mot bröstet. "Embla, jag är så ledsen över att jag inte har sagt något tidigare. Du kan inte ana hur ont det har gjort mig att låstas som ingenting."

Embla bara stirrade på sin syster.

"Det var precis som du själv sade när du nu i efterhand inte kunde förklara varför du inte berättat för H'Rode att Neptun levde. Precis så känner jag också! Det var så mycket som hände i ditt liv att jag inte hade hjärta att berätta för dig att du inte var ensam om att ha känslor för prinsen av Hindulien."

"Vad...?"

"Du skulle gifta dig med greve Atmos", fortsatte Polfydia. "Och sen blev du bortlovad till Torun. Du var så olycklig och orolig att jag inte vågade säga hur lycklig jag själv var just då. Jag ville visa mitt stöd för dig och inte babbla på om hur förälskad jag var i mannen som du först ville gifta dig själv med, men som sedan blev din nära vän och bror."

Embla kände sig svimfärdig. Hon visste inte vad hon skulle säga.

"Embla, förlåt! Jag känner mig helt tom." Polfydia tog hennes händer i sina. "För varje gång du nämnde hans namn och för varje ny hemlighet du anförtrodde mig grävdes min egen lögn allt djupare."

"Men när...? Hur känner ni varandra?"

"Första gången vi träffades var i Svarthamn när Dienne Weem firade sin 90-årsdag. Efter det började vår brevväxling som ledde till att vi tillslut träffades här i Romero ett år senare."