Vinterstorm

(29) Jagad

NEPTUN

De hade följt Tger uppströms i nordvästlig riktning en hel dag. Det hade regnat när de lämnat Anoth, men tacksamt nog hade det strilande vårregnet lättat bara efter någon fjärdingsväg. Landsvägen hade ständigt slingrat sig fram bredvid den allt mer avsmalnande flodfåra på ena sidan och de skuggande bergen på den andra.

Neptun betraktade landskapet medan han red och det var för honom rofyllda vyer som Hindulien bjöd på. Fyra hästar och fyra ryttare bestod deras lilla sällskap av. Igor och Saga red före honom själv och Rubine. De var fyra jägare på jakt efter rättvisa.

Neptun gladdes åt att Igor och Saga återvänt till Anoth så fort, för utan dem skulle denna jakt ha blivit så oändligt mycket svårare. Det var inte det att Rubine inte hade tillräcklig kunskap; hon var ett orakel när det gällde att följa dolda spår, hitta mat eller dyrka upp lås. Och han själv hade väl i och för sig varit ute på sin beskärda del av äventyr genom åren.

Men Saga och Igor var numera ett oslagbart par att ha med; inte bara var de trevligt sällskap, de visste också hur man förde sig i både strid och utfrågningar. När de två slog sina huvuden ihop tycktes ingenting omöjligt och när de diskuterade kring en fråga eller ett problem tog de med varandra längst tankevägar som för alla utomstående var nästintill omöjliga att hänga med på. Neptun hänfördes över hur Saga och Igor förstod varandras tillsynes oklara resonemang och tillsammans skapade de mest briljanta lösningar och idéer.

Hur underlig deras vänskap än framstod verkade de komplettera varandra mycket väl på alla sätt. Trots deras ständigt kärleksfulla gnabb var det lätt att se hur mycket de brydde sig om varandra. Igor skulle aldrig låta någonting hända Saga, och Saga skyddade minsann Igor på samma sätt. De gjorde helt enkelt Neptun på gott humör genom att bara vara sig själva.

Vägen lämnade Tgers vatten ur synhåll och svängde av för att leda dem till det pass som skulle ta dem igenom bergskedjan mot Hessomskogen. De skärpte sina sinnen. Färden genom bergen var tuff och ställde stora krav på både koncentration och färdplanering. Ville man ta sig igenom passet med hälsan i behåll hade man inte råd att ta ett enda felsteg på den stundtals smala bergsstigen eller att överraskas av nattens plötsliga intåg utan att ha sökt skydd. Även skickliga ryttare kunde lätt falla mot en säker död.

Efter många timmars tärande ritt på smala bergsvägar och en kylig övernattning under ett klipputsprång nådde de äntligen fram till det sista bergskrönet innan slätten öppnade upp sig framför dem.

Rubine red fram på sitt albinosto för att titta ut över landskapet som bredde ut sig nedanför. Neptun manade på sin häst upp för krönet och saktade sedan in bredvid Rubine, vars sto ystert skrapade med framhovarna i marken, som om hon längtade efter att få sträcka ut sig i galopp.

Det var gryning och de vackra ängarna var täckta av en fuktig tjock dimma. Vinden slet tag i hans hår och fick hästen att rycka till under honom. Det rev och stack i ansiktet av vindens klor och kylan var bitande. Uppe på krönet hade de en utsikt som var lika vacker som den var skrämmande.

"Kraften i dimbankar ska man inte föringa", förkunnade han för de andra. "De väsen som lever där kan förinta en hel armé av oaktsamma män. De drar en till sig med sin magi och sedan syns man aldrig mer till i denna värld."

Rubine tog ett fastare tag om tyglarna i ett försök att lugna sitt sto.

"Men Neptun, vem har lurat i dig sådana sagor?" skrattade hon. "Gotev eller Igor?"

"Vad då? Folk har berättat om farorna som gömmer sig i dimbankarna så länge jag kan minnas."

Han huttrade till och slutade för ett ögonblick tänka på något annat än att han inte ville röra sig ett endaste steg till.