Vinterstorm

(7) Vägen till frihet

MANGARAN

Vinterstormen hade kommit tidigt i år. Snön yrde runt Mangaran och den bruna hingst han satt på. De stora tunga flingorna lade sig som ett vitt tjockt lager över både dem och resten av Anoth. Han kände sig genomblöt och kall, trots flera lager päls och ull. Det stack i öronen av kölden. Han höll fast luvan på huvudet med ena handen för att hindra den från att blåsa av.

Tges oroliga vatten var nästan svart. De höga vågorna kastade omkring de små fiskebåtarna som låg förtöjda i hamnen. Oroliga hamnarbetare och båtägare gjorde allt de kunde, och vågade, för att skydda det som gick. Våg efter våg förde med sig kaskader av kallt vatten upp på bryggorna, som när det frös blev till livsfarlig blankis. På varenda stolpe, tross och mast bildades isskulpturer och snart skulle det inte gå att komma åt något i hamnområdet så länge man inte hade en ordentligt hacka.

Mangaran hade siktet inställt på ett av de större skeppen. Det var ett tvåmastat handelsfartyg från We'Gela, som just höll på att lägga till vid en av hamnens pirer. Besättningsmännen sprang omkring på däck, alla fullt upptagna med att få in skeppet säkert till land.

Vinden förde då och då med sig fragment av kaptens rytande order. "Säkra upp linorna..!" och "Inte för nära..!" blandades med hetsiga svordomar.

Handelsfararna var vana sjömän, de bodde på sina skepp och kände det därför utan och innan. De seglade från hamn till hamn, köpte och sålde varor som de själva bestämde över. Just detta skepp var bemannat av We'Geler, som innan de kom till Anoth hade angjort Romero.

Mangaran manade på sin häst för att ta sig närmare fartygets angöringsplats, men upptäckte att hovarna fäste dåligt i det hala underlaget.

"Vi väntar nog här trots allt", insåg han och manade till halt genom en lätt signal med tyglarna.

Snön fortsatte falla och vågorna fortsatte täcka hamnen i is medan handelsfartyget så sakteliga blev fastsurrat, ankrat och förtöjt enligt konstens alla regler. Tillslut kunde såväl hamnarbetare och besättningsmän pusta ut, och Mangaran såg hur landgången fördes ut.

"Igor!"

Mangaran vinkade med båda armarna när han fick se sin vän stiga i land.

Igor fick syn på honom, vände sig mot en smal, spänstig kvinna i långt svart hår som gick alldeles bakom, och sa något som inte Mangaran kunde urskilja genom snöns piskande.

"Saga", tänkte han. "Det var en syn jag inte förväntat mig."

Igor och Saga tog sig försiktigt fram till honom, stapplandes över blankisen som nu täckte hamnen.

"När prinsessan sa att jag skulle få vad jag behövde för att kunna återvända till Anoth med en lösning åt dig hade jag inte en tanke på att jag skulle få med mig en kvinna hem." Igor klev åt sidan för att släppa fram Saga. "Men här är hon - den underbara Saga."

"Tacka gudarna att vi äntligen är här", sa hon. "En sekund till med dig och jag skulle ha hoppat överbord."

Igor log med hela ansiktet. "Jag tror snarare att du hade kastat mig överbord."

"Förmodligen." Ett litet leende spelade i hennes mungipa. "Tur för dig att vi är här nu. Vem vet hur det kunnat sluta annars."

Hon vände sig till Mangaran.

"Prinsessan Embla har sänt mig för att visa er en lönngång. Om inte ers höghet tycker något annat gör jag gärna det nu på en gång. Det vore skönt att slippa den här snöstormen för en stund."