friend request - o.r

1.2

Intervjun var över och filmteamet gjorde sig i ordning för att följa med oss resten av kvällen. Vi hade alla blivit utrustade med små mikrofoner på bröstet som skulle fånga upp ljudet till filmerna som skulle spelas in under kvällen. Det här kunde faktiskt resultera i något roligt - om nu Sofia höll uppe ett gott humör och likaså Ogge. Själv skulle jag försöka behärska mig så gott som det gick och vara så glad som möjligt. Inte för att det skulle bli så lätt eftersom jag var väldigt osäker i Sofias närhet. Hon påverkade mig fortfarande så mycket och jag kunde inte riktigt sätta ordet på vad det var men något med henne fick mig att bli helt galen. 

"Sofia, skulle jag kunna få prata med dig innan vi drar igång med det här?" frågade jag lite osäkert. Hon nickade och överlät sin lilla kuvertväska till hennes vän som hon hade stått och tagit bilder med. Med attityd i stegen gick hon mot mig och jag vinkade med mig henne en bit bort där det inte var så mycket människor som stod och pratade med varandra. Hennes fötter som var prydda med ett par klackskor fick henne att bli en aning längre men inte så mycket så att hon blev längre än mig, men nästan. Fast det var egentligen ingen match att vara kortare än mig då jag var ganska kort.

"Vad ville du prata om?" undrade hon med hennes snälla mjuka röst. Dialekten hon tidigare hade haft var nästan borttränad men fortfarande låg den på hennes tal och bara det fick mig att le hur mycket som helst. Hennes röst var det finaste jag visste och jag hade saknat den mer än något annat. Hade jag kunnat så skulle jag lyssnat på hennes röst konstant hela tiden eftersom den var så fin. 

"Jag vill be om ursäkt för det där förut, jag vet att vi kanske inte ska dra upp gamla problem och sådant som nu är historia men jag känner fortfarande en sådan skuld till dig för allt", suckade jag och tittade på henne med en osäker blick. Jag kunde erkänna att jag var riktigt nervös inför vad hon skulle svara och hur hon skulle reagera på det jag sade men jag hoppades att det skulle vara på ett positivt sätt i alla fall.

"Det är lugnt, du behöver inte ha skuldkänslor", log hon. 

"Sofia jag ser på dig att det inte är okej", försökte jag men hon tystade mig genast. 

"Omar, det är snällt att du bryr dig men jag vill inte dra upp det här igen. För mig ligger det här bakom mig och jag har blivit en helt annan människa sedan det där hände. Jag orkar inte bry mig om mitt gamla jag och mina gamla minnen, nu vill jag sikta framåt och inte bry mig om det som redan har hänt", svarade hon och lade hennes pekfinger över mina läppar. 

"Vad menar du med det?" frågade jag. 

"Du finns inte längre i mitt liv, inte på samma sätt i alla fall och om det här är något du försöker dig på för att försöka vinna tillbaka mig på din sida så kan du tänka om", svarade hon och korsade armarna över bröstet. Otåliga blickar slängde hon över axeln på hennes vän som stod och socialiserade sig med Oscar och Felix som hon skulle få chansen att umgås med resten av kvällen. 

"Enda sedan den där dagen då du kom och kramade om mig för sista gången, när du sa ditt hejdå till mig så har jag ångrat mig så mycket. Jag har ångrat att jag inte tog vara på tiden jag hade med dig och att jag betedde mig så klumpigt. För precis som du sa till mig då så är du hela min värld på något sätt", sa jag ledset. Hon bara suckade och skakade på huvudet. 

"Omar, det är inte så lätt. Det funkar inte bara att komma till mig och säga att du saknar mig och sedan komma på något hastigt om att jag är hela din värld för det är jag inte, det vet jag." Hon tittade bort och använde en otålig ton på rösten, en sådan ton som jag inte gillade det minsta. Jag tyckte den var så oförskämd och nästan elak. 

"Det jag sa var inte förhastat, allt jag sa kom från mitt hjärta", försökte jag men hon bara skakade på huvudet åt mig.

"Vi kände varandra inte så bra, om man nu idag tänker efter så spenderade vi bara någon vecka tillsammans", försvarade hon sig känslokallt precis som att hon nu helt plötsligt menade på att hon aldrig hade känt något för mig. 

"Tillräckligt mycket för att jag skulle uppmärksamma mina känslor för dig", svarade jag. 

"Du uppmärksammade dina känslor för mig i sådana fall efter jag försvann iväg och lämnade dig tillsammans med ditt pojkband och dina skrikande fans som jag en gång var en del av." Nu kunde man nästan se på henne att hon var på väg att gå iväg från mig och lämna mig här i det här hörnet av lokalen där vi skulle vistas resten av kvällen.

"Men", började jag men blev avbruten.

"Snälla lilla vännen kan vi inte bara ha en trevlig kväll och sluta diskutera det här? Ingen av oss vinner något på att hålla på som vi gör eftersom det ändå aldrig kommer bli så att vi kommer gå tillbaka till varandra. Jag är helt över dig och jag tycker att det är dags för dig att gå vidare också för den delen."