friend request - o.r

1.3

Jag, Ogge och Sofia gick tillsammans med vårt kamerateam runt om inne i lokalen och utmanade massor med kändisar på olika uppdrag. Vi hade fått uppdragskort, precis som man brukade få i sådana där brädspel som vi använde för att säga vad personen i fråga skulle göra. Det kunde handla allt om att göra sin fulaste min till att avslöja någon hemlighet och samtidigt som den personen vi utmanade berättade eller gjorde något så var vi tvugna att göra detsamma. Om man tänkte efter så var det ganska kul att utmana andra människor man annars aldrig skulle tala med. Man knöt liksom nya kontakter men det skulle varit mycket trevligare i ett bättre sällskap. Ogge och Sofia pratade med varandra hela tiden och det var som att hon hela tiden skulle bevisa för mig att hon faktiskt kunde socialisera sig med andra och vara trevlig med andra personer som inte var jag. 

"Så du håller fortfarande på med konståkningen? Eller visst var det, det du höll på med?" undrade Ogge när vi hade tagit en paus i inspelandet. Vi stod nu och hängde vid någon sorts bardisk där det var helt fullsmäckat med människor. Folk sprang förbi och på scenen som låg en bit bort så uppträdde någon halvt bra artist. Det var någon annorlunda elektronisk musik som selades och för att vara ärlig så var jag inte så värst insatt i just den sortens musik. Jag höll mig till pop, R&B och hiphop genrerna. 

"Ja åh ja! Jag går faktiskt i en gymnasieskola med just den inriktningen också, det är hur kul som helst", tjöt Sofia av lycka. Hon sken upp som en sol när Ogge "kom ihåg" att hon höll på med just den idrotten men i själva verket så var det jag som hade påminnt honom några hundra gånger det senaste året att det var just den idrotten hon höll på med. 

"Så hur går det för dig?" frågade Ogge och man kunde verkligen se på honom att han låtsades vara intresserad av det här. 

"Jag har varit skadad de senaste månaderna men i morgon ska jag för första gången testa att gå på is så vi får väl helt enkelt se hur det går", log hon och slängde en kort blick på mig som stod med ryggen vänd mot bardisken och tittade på henne. För modligen såg jag ut som världens creep när jag bara stod där och stirrade men jag kunde inte låta bli. 

"Det låter kul! Du får höra av dig om du har någon tävling eller uppvisning så kanske jag och Daphne kan komma och titta på den. Hon brukar vara intresserad av att gå på sådana tillställningar", sa Ogge och jag kramade ännu hårdare om bardiskens kant. Mina händer hade förmodligen skiftat färg av ansträngningen men jag orkade inte titta efter eller bry mig. Just nu var jag så fokuserad på att inte få ett utbrott här och nu att jag var tvungen att koppla bort tankarna från allt annat än vad jag höll på med.

"Ja, jag har glömt att fråga om henne; vem är hon och hur blev ni tillsammans?" frågade Sofia förundrat. 

"Det är en lång historia men vi har i alla fall varit i princip ärkefienden sedan ettan på gymnasiet och innan det så har vi gått i samma klass sedan sexårs. Jag lade egentligen inte märke till henne förrän då vi blev tvingade till att åka på den där resan jag berättade om i intervjun. Efter det så utvecklades väl våra känslor för varandra och vi började träffas utanför skolan men pratade inte med varandra när vi var i skolan eftersom ingen skulle märka något. Ja och sedan för någon månad sedan så bestämde vi för att ta det stora steget att faktiskt bli tillsammans", skrattade Ogge till och sneglade över lokalen på Daphne som stod och pratade med Sofias vän samt med Oscar och Felix. 

"Men gud vad mysigt! Ni passar verkligen bra ihop med varandra och hon är riktigt lyckligt lottad att hon fått en så fin kille som du", fnissade Sofia. 

"Jag är nog den som är lyckligt lottad av oss", flikade han in. 

"Ni är nog båda väldigt lyckligt lottade", skrattade Sofia med hennes alldeles underbara skratt som lät som en vacker symfoni i mina öron. Det som gjorde lite ont i mig var dock att det inte var jag som hade orsakat hennes skratt utan Ogge den här gången. Jag ville vara den som var orsaken till hennes leende, till hennes skratt men så klart så fick Ogge vara den personen istället. Fast det var väl som vanligt, det var något med honom som gjorde i princip alla glada vad det än handlade om. 

"Ja och din flickvän verkar ha det trevligt med Jossan också, de kanske blir bra vänner, vem vet?" flinade hon. Jag suckade tyst för mig själv och fick genast all fokus på mig men det var som bortblåst då Ogge svarade Sofia. 

"Alltså jag tror jag går och snackar med Daphne ett tag, måste säga några grejer till henne", mumlade jag och försökte hålla inne min irritation som hade vuxit sig stor inom mig. 

"Blev du sur eller något Omar?" flinade Ogge. 

"Käften", morrade jag och tog några steg ut i vimlet av människor. 

"Du vet väl att du får prata med oss om du vill men det är inte så lätt att prata med dig när du inte tillför något", sa Sofia väldigt självsäkert. Det var inte likt henne att vara såhär självsäker eftersom hon tidigare hade varit den där tysta väldigt tillbakadragna personen som inte sade ett ord. Fast det var väl klart, hon hade blivit ganska uppvaktad det senaste året och förmodligen vuxit som person. Det kanske var rätt ändå det hon sade att hon var en helt annan person och att hon försökte att sikta framåt och inte på det förflutna. 

"Ja men jag kanske har viktiga grejer att säga till Daphne också?" mumlade jag irriterat och vände mig om. När jag vände mig om var jag på väg att krocka in i en servitör som gick och bar på en bricka med ena handen. På den svarta brickan av förmodligen plast så stod det massor med fina champagneglas fyllda med champagne och han som bar på brickan muttrade väldigt irriterat när jag var nära på att gå in i honom. Bakom mig hörde jag hur Sofia fnös till men jag orkade inte bry mig utan jag fortsatte istället framåt - mot Daphne som stod tillsammans med hennes gäng och verkade ha det hur trevligt som helst. 

"Du och jag måste prata nu", sa jag hastigt och slet tag i hennes överarm och drog med mig henne en bit bort i den stora öppna lokalen. På den här sidan var det aningen lugnare än vad det var där borta där vi hade stått tidigare och det var även här jag hade stått när jag hade pratat med Sofia tidigare. 

"Vad är det som har hänt?" frågade Daphne nästan lite oroligt. 

"Sofia har hänt och jag tvingar dig att följa med mig till hennes ishall i morgon. Vi får smyga in och sitta högst upp på läktaren", sa jag skarpt. 

"Varför, jag förstår inte?" Hon tittade på mig helt oförstående om varför jag ens hade dragit med henne hit. 

"Det är svårt att förklara men du är den enda som jag kan dra med mig dit. Du är den enda som jag faktiskt känner här som inte är Felix, Oscar eller Ogge, eller deras vänner. Jag ber dig snälla följ bara med mig dit", sa jag bedjande. 

"Okej men då får du förklara för mig varför", svarade hon osäkert.

"Jag lovar, du ska få en förklaring men inte nu utan vi tar det i morgon", sa jag och gav henne en snabb kram.