friend request - o.r

1.8

Det var sista dagen i skolan innan vår skolavslutning och som tradition på skolan jag gick på så hade vi alltid en turnering mot alla de andra klasserna, kallad klasskampen. I den turneringen så skulle man lösa matematiska problem, svara på frågor, utföra uppdrag och vara med i olika sorters stafetter. En av stafetterna var bland annat en trebensstafett där man skulle knyta ihop ett av sina ben med en annan persons och sedan ta sig över ett bord, runt en kon en bit bort och sedan under bordet igen. Ganska kul och en rolig avslutning på alla de åren jag hade spenderat på den här skolan.

Problemet jag hade under dagen var dock att jag inte kunde fokusera på vad som skulle göras. Jag var istället alldeles för fokuserad på det som hände på min mobil. Sofia hade till min stora förvåning fortsatt att skriva med mig även fast hon inte hade fått reda på min fulla identitet. Det enda hon visste var att jag var en kille, att jag bodde i utkanten av Göteborg och att jag skulle spendera min sommar i Stockholm. Hade hon vetat att det var jag så hade hon förmodligen brutit kontakten med mig direkt. Nu skrev hon säkert med mig för att det var lite spännande att skriva med en total främling.

När sista dagen i skolan var gjord så skyndade jag mig hem. Eftersom mitt hus inte låg så långt ifrån skolan så kunde jag gå hem, men idag snarare sprang jag efter gatan mot mitt hus. Det var nämligen så att i kväll skulle vi ha avslutningsmiddag tillsammans med alla gamla lärare och alla nior som skulle gå ut. Efter det var det planerat att vi skulle ha en liten minifest hemma hos en av tjejerna i min klass som bodde väldigt bra till sett från lokalen vi skulle äta i. Alla lärare hade pratat om den här klädkoden som skulle vara för kvällen och därför hade jag lite bråttom med att fixa i ordning mig. Jag hade även lite bråttom med att packa i ordning alla mina kläder som jag skulle ha med mig till Stockholm eftersom jag skulle åka dit direkt efter avslutningen i morgon.

"Hej jag är hemma nu!" ropade jag när jag kom in genom dörren. Eftersom jag inte hade behövt låsa upp den så antog jag att någon i min familj redan var hemma. Snabbt sparkade jag av mig mina skor i hallen och slängde skolväskan på golvet. Ett ljud hördes från baksidan och därför skyndade jag mig genom huset, in i köket och ut till uteplatsen man kunde nå genom balkongdörren placerad längs en av väggarna i köket.

"Hej hej", sa jag igen när jag såg mamma sitta vid bordet på altanen med hennes dator. Jag antog att hon jobbade med något och hade tagit hem det från kontoret för att jobba med det hemma i det fina vädret istället. Hon hade ett ganska flexibelt arbete som gjorde att det var möjligt för henne att jobba hemma när hon ville det men även på kontoret.

"Hej, hur är det? Hur var sista dagen i skolan för dig?" frågade hon och stängde igen locket på datorn. Jag tittade lite stelt på henne och slog mig ner på stolen. Min mobil blinkade till gång på gång eftersom jag fick nya meddelanden och när mamma såg det så tittade hon på mig med en bestämd blick.

"Sista dagen i skolan var väl bra men nu har jag jätte bråttom med att packa och göra mig i ordning", svarade jag aningen stressat samtidigt som jag tittade ner på min telefon som jag hade lagt på bordet. Mamma såg mina blickar som jag utbytte med telefonen och suckade tyst.

"Det kommer bli tomt utan dig", sa hon och såg lite ledsen ut. Skuldkänslor om att jag faktiskt skulle lämna henne här flög över mig och jag kände mig lite besviken på mig själv som hade valt att göra det här. Hade jag suttit i hennes sits hade jag nog också varit ledsen men jag tyckte nästan att hon var tvungen att förstå mitt val. Jag gjorde det här för att jag skulle slippa känna lika mycket stress som jag kände idag över att åka fram och tillbaka mellan två olika städer. Det var som att jag aldrig var hemma eftersom inget av ställena blev som mitt hem.

"Mamma, jag kommer inte försvinna." Jag tittade ledset på henne och jag kunde nästan se hur hennes ögon tårades. Snabbt drog hon med sina fingrar under ögonen för att tårarna som försökte tränga sig fram inte skulle göra det.

"Men du kommer inte vara här längre", suckade hon.

"Jag kommer komma och hälsa på, jag kommer ringa, jag kommer skriva till dig och du kommer också komma upp till mig och hälsa på", försökte jag men hon skakade bara på huvudet och suckade tyst. Nu kom den första tåren och ringlade ner sig för kinden i ett långsamt tempo.

"Inget kommer bli som det var förut", sa hon ledset. Jag ställde mig upp från där jag satt och gick runt bordet för att krama om henne. Att se sin mamma gråta var bland det värsta man kunde föreställa sig, eller i alla fall vad jag kunde föreställa mig. Jag ville inte att hon skulle vara ledsen efter allt hon gjort för mig och jag ville inte heller att hon skulle känna att det här var ett svek. Att jag svek henne för någonting annat.

"Men mamma, tänk på det här som en utmaning. Vi kanske bara kommer varandra närmre genom att jag gör det här." Mina armar slingrades om henne och jag kramade om henne hårt. Min fina lilla mamma.

"Sedan om det går käpprätt åt helvete så kan jag alltid flytta tillbaka, jag har möjligheterna till att göra det", sa jag tyst och det enda jag fick som svar var ett mumlande okej.

__________

mina kapitel blir bara sämre och sämre ju...