friend request - o.r

1.4

Daphne SMS, 10:34:
När kommer du???? Jag står och väntar på dig nere i tunnelbanan på Ömalm.

Omar, 10:34:
Är på Karlaplan, ska gå på tuben alldeles strax så jag kommer om ca 5 minuter :)

Daphne SMS, 10:35:
Varför är du på Karlaplan när du bor närmre den andra stationen?

Omar, 10:36:
Fråga mig inte, jag har faktiskt ingen aning men jag typ virrade bort mig ahahhaha

Daphne SMS, 10:37:
Typiskt dig :p

Omar, 10:37:
Ja det kan man säga xD

Daphne SMS, 10:38:
Vem använder ens den där smileyn?? Alltså omg den använde man typ i 3an eller något...

Omar, 10:38:
Jag använder den, den är typ min vän <3

NU RULLAR JAG IN PÅ STATIONEN :D

Snälla klaga inte på att det är en gammal tunnelbana, jag tycker den är mysig okej?

KLIV PÅ, SKYNDA DET ÄR LEDIGT BREDVID MIG

Daphne SMS, 10:39:
Idiot du har inga vänner.

Omar, 10:40:
Nu blev jag ledsen ju...

"Var det verkligen värt att skicka det sista meddelandet när du såg att jag stod här bredvid?" skrattade Daphne fram och slog sig ner på sätet bredvid mig. Egentligen var det knappt värt att hon slog sig ner då vi bara skulle åka en hållplats och sedan byta tunnelbana men eftersom det var ledigt bredvid mig så slog hon sig ändå ner, även fast hon hade någon slags skräck för gamla tunnelbanor. Jag förstod egentligen inte vad som var problemet med de gamla tunnelbanorna men det var väl bara jag som inte fattade eftersom jag inte kom härifrån.

"Ja, det var verkligen mer än värt", flinade jag och gav henne en liten tafatt kram sittandes. Att kramas sittande på ett oskönt säte var inte direkt det snyggaste eller mysigaste man kunde göra. Det blev därför en halvt krånglig kram, men jag klagade inte. Kramar var mysiga.

"Hur var din morgon då?" frågade jag och sneglade över på henne där hon satt med hennes mobil i handen. Snabbt lade hon undan den i sin jackficka och knäppte händerna i knäet.

"Du vet säkert hur mycket jag hatar att gå upp på morgonen och speciellt efter en sen kväll men det funkade väl. Ogge gjorde frukost åt mig medan jag var i duschen så det var skönt att slippa ett moment i alla fall", svarade hon sömnigt. Ur högtalarna spelades den vanliga robotrösten som sade att vi nu var på T-Centralen. Vi båda reste på oss och tog oss mot dörren. Utanför var det fullt med människor som kryllade och man blev nästan yr av att bara se på alla människor som var där utanför men på något sätt var det skönt också. Det var skönt att man bara var en i mängden och att ingen lade någon större fokus på en, mer än unga tjejer som lätt stirrade men valde att inte gå fram.

"Det var ju snällt av honom att göra frukost till dig", sa jag och traskade på mot den perrongen vi skulle åka från med nästa tunnelbana som vi skulle ta. Jag hade kollat upp allt exakt och därför hittat att det inte var det minsta svårt att ta sig från tunnelbanan till ishallen där Sofia skulle träna idag.

"Han är alltid snäll med mig när det kommer till sådant", log hon. Det gjorde mig glad att veta att hon var lycklig tillsammans med Ogge och att han var lycklig tillsammans med henne. Det enda som gjorde mig lite ledsen var att jag inte hade någon som jag kunde tycka om på samma sätt. Nu menade jag inte att jag ville ha Daphne för jag kände absolut inte på sådant ätt för henne men jag ville allmänt bara ha någon att vakna upp bredvid på morgonen, någon att hålla om och någon som jag visste skulle välja mig först i alla lägen.

"Men nu vill jag veta varför du är så fast vid den här Sofie eller vad hon nu hette." Daphne gick mot dörren på tunnelbanan som hade öppnats och slog sig ner på första bästa säte där man kunde sitta två. Kort efter slog jag mig ner bredvid henne och tittade mig omkring. Det förvånade mig faktiskt att det var så pass lite människor på tåget just nu eftersom det var söndag och helgen innan skolavslutningen, alla brukade röra sig i stan då. Det var dock mycket folk utanför tåget och på varje perrong vi passerade.

"Sofia", rättade jag till henne.

"Sak samma. Berätta för mig, vem är hon, varför har jag inte hört om henne tidigare, vad gör hon?" Daphne ställde massor med frågor och därför fick jag lov att förbereda mig lite mentalt innan jag bara gapade ut allt som var en enda sörja uppe i mitt huvud. Det fanns så mycket att berätta om Sofia att jag inte visste vart jag skulle börja.

"Okej, vi tar det här från början", harklade jag mig och andades ut tungt. Daphne nickade och lät mig börja prata.

"Sofia var från början ett fan av mig och killarna. Hon och hennes vän, Agnes tror jag att hon hette, var på vår konsert i Annexet på en meet and greet som jag hade gett lite spontant till dem när jag träffade hennes vän när jag var inne i stan i Göteborg. När vi träffades på så fick hon inte så värst mycket tid att prata med varken mig eller killarna så jag bestämde mig för att stalka hennes twitter där jag läste att hon skulle vara med på en konståkningstävling. Hon släppte in mig där och sedan fick jag hänga med henne där backstage. Vi kom väldigt nära väldigt snabbt men sedan sabbade jag allt genom att uttrycka mig klumpigt", började jag och tog en liten paus för att fortsätta.

"Så hon var alltså ett fan som du gick och blev kär i?" undrade Daphne och lade huvudet på sned.

"Typ så", svarade jag och nickade instämmande.

"Sedan så började vi bråka, hennes vän la sig i allt och sedan blev det kaos. Nu idag så har hon av någon anledning blivit stor genom att blogga och lever lite halvt på att hon hade något med mig som hon så gärna skriver om på hennes blogg", suckade jag lite deppigt.

"Tycker du fortfarande om henne?" frågade Daphne och lade en hand på min axel. Jag tittade upp och mötte genast hennes ögon. Lite besviket nickade jag.

"Jag har försökt intala mig själv att jag inte gillar henne, att jag har gått vidare men sanningen är att jag nog aldrig har gjort det. Jag har varit kär i henne hela tiden och jag är det fortfarande. Jag fick dock förklarat för mig igår att hon inte kände samma och det gör så ont. Det gör ont att veta att den personen man önskar att ha som mest ogillar en och helst av allt inte vill ha en", suckade jag.

"Seså, ryck upp dig. Jag känner inte tjejen men jag tror inte att hon ogillar dig för ärligt - det går inte att ogilla dig. Du är en så fin kille som sprider så mycket glädje. Vill hon inte ha dig så går hon miste om något och inte du." Daphne försökte peppa mig så mycket som det bara gick men det kändes som att hon bara sa det där för att pigga upp mig, inte för att hon menade det.

"Jag antar väl det", mumlade jag och tittade ut genom fönstret.