friend request - o.r

2.1

Hjärtat dunkade hårt i bröstet när jag rörde mig mot stället där jag skulle möta upp Sofia. Hon hade ännu ingen aning om att det var jag som skulle dyka upp där och jag visste därför inte hur hon skulle reagera över det hela. Det enda jag hade förberett mig på var dock att hon skulle bli arg på mig och förmodligen gå därifrån men det var ändå värt ett försök. Jag skulle kunna göra allt för att hon i alla fall skulle vilja bli min vän igen. Det spelade ingen roll hur långt jag var tvungen att gå.

När jag kom fram till det lilla parkcafét som Daphne hade tipsat mig om att jag skulle besöka så slog jag mig ner på en bänk utanför för att vänta. Tiden vi hade bestämt var någon gång efter ett och klockan hade ännu inte slagit kvart i, därför var jag på plats lite innan henne. Jag hade ingen riktig aning om hon var en tidsoptimist som Felix som alltid kom i sista sekund eller om hon alltid var lite tidig. Det återstod helt enkelt och se. I min väntan på henne så valde jag att titta mig om, det var en relativt fin dag idag, lite moln syntes på himlen men solen trädde ändå fram lite då och då. Till min stora förvåning var det knappt några människor här mer än ett äldre par som satt vid ett bord inne i pergolan täckt med massor med klätterväxter och drack kaffe. Ganska skönt var det ändå att det inte var så mycket människor då jag slapp massor med blickar och folk som kom fram för att be om bild eller så.

När jag hade suttit i mina egna tankar ett tag så hörde jag hur fotsteg gick mot grusuppfarten till gården där det lilla gårdscafét låg. Jag tittade upp och såg Sofia komma gående där med mobilen i sin högra hand. Hennes blonda hår var uppsatt med hennes solglasögon och hon var klädd i en somrig klänning täckt med blommor i massor med ljusa nyanser. Över axeln hängde en vit handväska och man kunde verkligen se på henne att hon var fundersam över vart hon skulle gå och göra nu. Tur som det var hade hon inte sett mig än.

Sofia, 13:01:
Hur vet jag vem du är? Är du här?

Omar, 13:02:
Jag sitter på bänken en bit bort.

Sofia, 13:02:
Är du han med de vita jeansen och den ljusblå tröjan?

Omar, 13:03:
Precis! Det är jag :)

Sofia, 13:03:
Hahaha det här är fett stelt, men kommer till dig nu.

Mitt hjärta kändes som att det skulle flyga ur bröstet på mig och nervositeten sprudlade i min kropp. Vad skulle jag säga nu? Skulle jag säga något? Skulle jag låta henne hälsa på mig först? Skulle jag ge henne en kram eller skulle jag helt enkelt bara sträcka fram handen och presentera mig? Alla frågor bara flög över mig och jag hade ingen aning om hur eller vad jag skulle göra. Det var inte förrän nu som jag verkligen insåg att det här var på riktigt - att vi skulle träffas. Fast det var klart, vi hade träffats innan men inte på det här sättet. Hon visste inte ens att det var mig som hon skulle träffa den här gången.

"Hej!" Sofias röst hördes bredvid mig och kort senare slog hon sig ner bredvid mig på bänken. Jag hade min blick fäst vid mina skor för att hon inte alltför snabbt skulle se att det var jag som var här - som skulle möta upp henne och som hon skulle spendera den här eftermiddagen med.

"Hej", svarade jag och lyfte upp blicken och vände den till henne istället. Mina solglasögon som jag hade haft för ögonen tog jag av mig och sedan log jag det bredaste leendet jag kunde. Dock förändrades mitt leende ganska snabbt när jag såg att Sofias ansiktsuttryck förändrades från att vara glatt till något mer bekymrat.

"Vänta vad gör du här? Jag trodde att jag-jag-jag", stammade hon fram.

"Du trodde att du skulle möta någon annan, jag vet", suckade jag och genast kände jag att jag blev lite ledsen. Hon hade förväntat sig något helt annat och sedan så dyker jag upp här och krossar hennes drömmar.

"Men vänta, är du han - alltså han jag har skrivit med över facebook typ hela veckan?" frågade hon och drog handen nervöst genom håret. Jag nickade lite försiktigt och svalde. Nu väntade jag mig bara en riktig käftsmäll och sedan se henne rusa iväg från mig med snabba steg. Till min stora förvåning reste hon sig varken upp och sprang iväg eller gav mig en käftsmäll. Istället satt hon tyst kvar vid min sida och funderade.

"Säg något snälla", sa jag lite förtvivlat och då väcktes hon ur sina tankar för att sedan titta på mig igen.

"Jag vet inte vad jag ska säga", mumlade hon med blicken fäst på mig. Oron spred sig ännu mer inom mig men jag försökte ändå lugna ner mig så gott som det bara gick. Kunde hon inte bara säga något så att jag visste hur jag skulle agera i den här situationen.

"Jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag är chockad och väldigt förvånad", fortsatte hon långsamt.

"Men snälla, kan du inte bara ge mig en chans, ge mig den här eftermiddagen och sedan om det inte funkar så lovar jag att aldrig mer störa dig igen", sa jag utan att ens tänka efter vad jag kastade ur mig. Det jag sade var nästan lite förhastat men sagt var sagt och jag fick väl hålla det nu - om hon gick med på det.

"Okej, vi säger så men då får du lova att aldrig mer störa mig igen om det här inte alls funkar", svarade hon sammanbitet och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta åt hennes svar.