friend request - o.r

1.7

Omars perspektiv:
För sista gången den här terminen så var det dags för att åka hem till Göteborg igen. Nästa gång jag skulle åka så skulle det vara sommarlov, vilket skulle vara hur skönt som helst. Nu under sommaren så skulle jag inte heller vara lika tvungen till att åka fram och tillbaka mellan de två olika städerna hela tiden och leva något slags dubbelliv - ett i Stockholm och ett hemma i Göteborg. Jag visste dock att mina föräldrar och alla som jag kände nere i Göteborg tyckte att det här med att jag skulle spendera i princip hela sommaren i Stockholm och sedan flytta dit inte var en sådan värst bra idé. Grejen var bara den att det var det jag ville. Jag ville gå ett gymnasium där och jag ville flytta. Det var mitt eget val och därför tyckte jag att de skulle stötta mig istället för att kränka mig och mitt val av väg i livet.

Tröttsamt gick jag på tåget som hade rullat in på perrongen. Jag sökte en kort stund efter min plats där jag skulle slå mig ner och sedan slog jag mig ner där. Som alltid annars då jag bokade tågbiljett så valde jag att få fönsterplats - vilket jag de flesta gångerna också fick. Idag var därför inget undantag. I väntan på att tåget skulle avgå från spåret så plockade jag fram min telefon som jag hade lagt undan när jag hade hälsat på fansen som jag hade stått i väntan på mig.

Några meddelanden visades på skärmen, några från gruppchatten som jag hade tillsammans med killarna och några meddelanden från en klasskompis som undrade om någon läxa vi hade. Tillsammans med meddelandena så var det även några notiser från några spel som jag spelade på min mobil när jag inte hade något annat för mig. Inte så värst intressant. Ganska direkt så låste jag upp telefonen med mitt tumavtryck och började min vanliga runda genom alla sociala medier som först och främst började med instagram och som slutligen slutade med facebook. När jag scrollade genom flödet på min instagram så mötte jag en bild som vårt bandkonto hade lagt ut som var på hela gänget från det där eventet. Jag kunde ana att det var Katia eller någon som hade lagt ut den eftersom det var hon som framförallt ansvarade för att lägga upp sådana bilder med information. I texten stod det på engelska något om den här intervjun vi hade gjort tillsammans med Sofia och att man skulle hålla sig uppdaterad för att den snart skulle komma upp.

När jag mötte den bilden så började jag tänka efter lite på Sofia och allt det där som alla hade pratat med mig om. Alla hade sagt till mig så många gånger att jag skulle prata med henne om jag verkligen gillade henne och inte vara så skygg som jag hade agerat nu. Det var inte direkt så att vår vänskap skulle kunna byggas upp om ingen tog tag i det och var det någon som skulle ta tag i den så var det jag, eftersom det var jag som ville ta upp den igen.

Därför beslöt jag mig för att ta tag i det och prata med henne. Snabbt klickade jag ner instagram och gick genast in på facebook där jag loggade ut från mitt privata konto och in på kontot som hon hade accepterat min vänförfrågan från. När jag hade loggat in så öppnade jag upp chatterna och skrev in hennes namn.

"S-o-f-i-a H-o-l-m", bokstaverade jag för mig själv. Människorna runtom mig som nu hade börjat ta plats på tåget sneglade lite konstigt på mig men jag hade börjat bli van med att få blickar. Det var min vardag nuförtiden. Istället för att bry mig om dem så tittade jag på min mobilskärm där nu chatten mellan mig och henne visades. Precis som trott så var den tom, kal, ingenting fanns där och det var tråkigt på något sätt. Jag ville att den skulle vara sådär fylld med meddelanden som våra vanliga sms konversationer hade varit tidigare. När jag klickade upp tangentbordet fyllt med bokstäver så vred det sig i magen. Skulle jag skriva eller skulle jag inte?

Tillsist så gjorde jag det utan att tänka efter vad konsekvenserna kunde bli av det.

Omar, 18:52:
Hej :)

Sofia, 18:53:
Hej, vem är du och varför skriver du till mig? :)

Jag fick en chock av att meddelandet kom tillbaka så snabbt från henne och jag läste det om och om igen. Vad skulle jag svara? Skulle jag vara helt ärlig och berätta som det var och vem jag var eller skulle jag bara låtsas som ingenting. Att ljuga om min identitet behövde jag inte göra men att låtsas som ingenting var väl egentligen inget större problem.

Omar, 18:57:
Jag ville bara skriva med dig typ, du verkar snäll :D

Sofia, 18:59:
Okej? Men vem är du?

Omar, 19:00:
Är det verkligen så nödvändigt att veta? :/

Sofia, 19:01:
Du är bara creepy som inte vill berätta vem du är men visst, gör inte det då...

Omar, 19:02:
Jag är bara en helt vanlig kille, behöver du veta mer?

Sofia, 19:04:
Nej okej men jag vet inte om jag litar på dig tbh...

"Skriver du med flickvännen eller?" En tjej slog sig ner bredvid mig och jag kände igen henne lite grann. Jag hade träffat henne förut och jag tror att det var då jag åkte upp i fredags på morgonen. Fundersamt skakade jag på huvudet och mötte hennes blåa ögon. Hon slängde lite med hennes bruna, väldigt glansiga hår och fladdrade med ögonlocken.

"Så Sofia är inte din flickvän?" frågade hon. Jag skakade på huvudet.

"Nej hon är inte min flickvän, varför undrar du?" svarade jag lågt. Hon skrattade till och mumlade något som lät som att hon var glad över mitt svar. Varför kunde jag inte förstå. Kanske var det för att hon var en foooer eller något. Jag hade ingen aning.

"Nej okej, men varför skriver du med henne då?" frågade tjejen som jag fortfarande kände väldigt väl igen.

"För att jag vill antagligen", svarade jag och rynkade ihop mina ögonbryn. Varför var det här så viktigt för henne egentligen?

"Du behöver inte bli aggressiv, jag frågade bara", sa hon och skakade på huvudet åt mig innan hennes telefon började ringa högt så att hela vagnen vände fokus på just oss två. Jag skrattade till lite nervöst och tittade på henne medan hon svarade hennes vän i telefonen, hon lät sådär extremt mallig när hon pratade med henne och det roade mig väldigt mycket. Jag hade aldrig sett en person i verkliga livet prata precis som de gjorde på sådana där extrema tjejfilmer.