friend request - o.r

4.1

Jag var helt utmattad efter flera veckors intensivt arbetande och hade det inte varit för att jag skulle träffa Sofia så hade jag bokstavligt talat däckat inne på kontoret tillhörande vår studio. Det fanns en del soffor som man kunde sova på och tro mig, det hade jag gjort några gånger tidigare. Till exempel den gången då Oscar som jag skulle bo hemma hos kastade ut mig av någon anledning och jag inte hade någonstans att ta vägen. Då fick det bli en soffa på kontoret helt enkelt. Lite obekvämt men bättre än att sova på gatan som jag annars den gången hade varit tvungen till att göra.

Morgondagen skulle precis som idag spenderas i studion och jag hade egentligen ingen lust att befinna mig inomhus då det var som bäst väder, mitt i sommaren. Det var dock bara att bita ihop. Jag hade gett mig in i det här jobbet och i den här fullkomligt uppochnervända branschen och därför fick jag lov att leva med arbetsvillkoren som kom med arbetet. Vissa månader behövde vi knappt vara på plats, andra behövde vi vara på plats närmare tjugofyra timmar om dygnet. Om man tänkte efter så var det ändå bland det roliga grejerna med självaste jobbet, att man aldrig riktig visste vad som kunde dyka upp här näst.

Just nu befann jag mig i alla fall i en trappa på väg upp från Odenplans tunnelbanestation för att ta mig till Sofia som bodde en bit därifrån. Jag hade inte varit hemma hos henne så värst mycket då vi mest brukade befinna oss i min lägenhet när vi träffades eller på väldigt avskilda områden som knappt någon visste om. Eftersom vi inte hade kommit ut med vårt förhållande var det ganska svårt för oss att vistas tillsammans på offentliga platser. Hon hade nämligen ganska mycket ögon på sig och likaså jag. Många, nästan alla mina fans visste vem hon var, bland annat efter det som hade hänt förra året men även efter bilderna hon hade fotograferat på midsommarfesten.

Precis som med allt annat hade alla börjat tjatat om bilderna hon hade lagt upp när vi stod bredvid varandra på festen. Vi hade försökt se så normala ut som möjligt och försökt undvikit att se ut som nära vänner men ändå hade nästan alla retat upp sig på att vi stod bredvid varandra. Jag förstod inte riktigt poängen i att skapa bråk om att två personer stod bredvid varandra. Men sådana var många tonårstjejer, skapar bråk om ingenting.

"Hej vännen", sa Sofia när jag kom in genom hennes dörr. Hon gav mig en snabb kram och kysste mig lätt på läpparna innan hon lät mig hänga av mig mina grejer och ställa min väska i hallen i hennes lägenhet. Till min stora förvåning hade hon både städat och klätt sig i andra kläder än träningskläder eller mjukiskläder. De gångerna jag hade hälsat på henne innan, vilket var väldigt få, kanske tre eller fyra gånger, hade hon varit klädd i antingen hennes träningstights och en träningströja eller mjukisbyxor och en slapp tröja. Idag hade hon dock klätt sig i det man vardagligen kunde se på hennes blogg. En vit blus och ett par jeansshorts.

"Hur är det med dig idag då? Gick träningen som den skulle?" frågade jag efter vi hade sagt det vanliga hälsningsfraserna och gjort de vanliga hälsningsgesterna. Långsamt tog jag mig in i lägenheten. Hennes lägenhet var i ungefär samma storlek som min, ganska liten men ändå rymlig.

"Jag är hur slut som helst i benen efter vårt benpass. Seriöst jag tänker strejka nästa gång någon ens föreslår att vi ska springa upp och ner för en lång backe trettio gånger och sedan efter det göra utfallssteg i tio minuter, för att sedan springa upp och ner igen", suckade hon och slog sig med en duns ner på hennes säng som var den enda sittytan hon hade, förutom sitt matbord och som jag hade fått det förklarat för mig hade hon inte haft tid att skaffa en soffa hit. Hon hade ändå inte plats för en, därför var det lika bra att hon inte hade haft tid.

"Det syns på dig", skrattade jag till.

"Någon gång ska jag köra det där passet med dig, då är du inte så kaxig längre när det gäller träning." Vi hade haft många diskussioner när det kom till det där med träning. Hon hade påstått en viss grej medan jag en helt annan. Fast det var egentligen inte så konstigt då våra träningspass kunde se helt annorlunda ut, förutom dansdelen då hon skulle skapa koreografi till sina isnummer.

"Då kan du få vara med en heldag på mitt jobb, där får man aldrig sitta still", sa jag och drog henne tätt intill mig. Mina fingrar flätade jag ihop i hennes och tittade på henne med ett sött leende. Att en människa kunde göra en så lycklig.

"Visst, vill verkligen se om det är så jobbigt som du säger att det är." Sofia blinkade flirtigt med ena ögat och lutade sedan sitt huvud mot min axel.

"Bra, då säger vi så", sa jag enkelt och sneglade ner på henne. Hon reste sitt huvud från min axel och i samma veva gav hon mig en snabb puss på kinden. Med en flirtig och nästan lite förväntansfull blick tittade hon på mig precis som att hon väntade på något.

"Jag kan fortfarande inte förstå att du äntligen är min, efter alla om och men. Att jag från första början var en av alla tjejerna i publiken - till att nu två år senare sitta här med dig, att jag får hålla din hand, hålla om dig, kyssa dig, älska dig. För mig är allt det här helt ofattbart. Du är min första kärlek någonsin och jag trodde aldrig det skulle kännas såhär att vara förälskad", sa Sofia och tittade mig rätt i ögonen. Man kunde se lyckan i dem. Man kunde se hur hon log när hon tittade på mig och när hon tittade på våra sammanflätade händer. Försiktigt kysste hon mig löst på läpparna och log ännu en gång hennes fina leende.

"Jag älskar dig så jävla mycket, jag har aldrig älskat någon såhär mycket som jag älskar dig. Du är på riktigt det bästa i mitt liv, det har jag sagt många gånger och jag håller fortfarande fast vid det. Du är det bästa jag vet och jag är så glad att jag har dig. Jag har aldrig egentligen sett någon framtid i något men jag gör det med dig. Du är min framtid Sofia och det är inte bara något jag säger för att vara klyschig utan för att vara riktigt ärlig med dig." Och med det sagt kysste jag henne ännu en gång.

The end