friend request - o.r

3.1

Jag hade kysst Sofia och hon hade kysst mig tillbaka med en gång. Det var ingen snack om saken, hon kysste mig och tog även själv initiativet till att påbörja en ny som sedan efter inte alls lång tid gick över i något åt hångel hållet. När jag hade hennes läppar mot mina glömde jag alla mina bekymmer och zoomade ut helt och hållet från allt som inte hade med henne att göra, vilket var riktigt skönt. På en kort sekund kändes det som att allt som innan hade varit kaotiskt mellan oss hade spolats bort och ersatts med något som var betydligt mycket bättre än innan.

"Alltså jag kanske måste gå", sa Sofia generat när vi hade suttit i soffan helt tysta en stund. Hon var precis på väg att ställa sig upp när jag tog tag om hennes handled och lät henne sitta ner i soffan igen.

"Nej, stanna här", svarade jag bedjande och lade huvudet på sned.

"Men det börjar bli sent och jag vill inte gå hem i mörkret, det känns inte säkert att göra det!" sa hon och tittade ut genom fönstret där man kunde se att det hade börjat skymma. Nu när det var sommar så gick solen inte ner lika snabbt som den gjorde på våren och vintern men fortfarande blev det mörkt på senare delen av kvällen. Jag höll kvar hennes hand i min och fortsatte att titta på henne, fortfarande med en bedjande blick som jag visste att hon inte kunde motstå.

"Du kan sova här om du vill, du kan ta min säng och jag kan sova på en av madrasserna som killarna brukar sova på när de är här", försökte jag. Hon tittade på mig väldigt tveksamt och började lite oroligt vrida sig i soffan där hon satt med sin hand placerad i min.

"Alltså jag vet inte, jag måste få sova ut lite efter att Samuel har varit hos mig och sedan ta det lugnt. Jag känner mig så uppe i varv hela tiden att jag inte vet vad", suckade hon och ställde sig den här gången upp. Hennes hand lossades från min och långsamt lunkade hon på mot hallen. Snabbt ställde även jag mig upp och följde med henne bort till den delen av min lilla lägenhet som man kunde kalla för en "hall" även fast den var så liten att man knappt kunde kalla den för det.

"Låt mig i alla fall följa med dig en bit, jag vill inte att du ska gå ensam såhär sent på kvällen." Det jag sade kom ut väldigt bestämt och hon nickade långsamt medan hon trampade ner sina fötter i skorna. Jag gjorde precis likadant, tryckte ner mina fötter i mina röda vans och slängde även på mig en grå munkjacka som jag sedan drog upp dragkedjan på en bit. Sofia drog även hon på sig sin jacka och lyfte upp sin väska från golvet. Försiktigt lade hon handen mot handtaget på dörren och öppnade.

Vi båda gick ut i trapphuset och innan jag rusade nerför trapporna så låste jag igen dörren med båda nycklarna. Medan jag låste bakom mig satte Sofia fart nerför trapporna och jag kunde höra hur hon vid bottenvåningen stannade upp. Själv skyndade jag mig allt vad jag kunde nerför trapporna när jag hade låst igen dörren bakom mig. När jag kommer på bottenvåningen stod Sofia lutad mot stenväggen och såg väldigt bekymrad ut över något.

"Är det något som har hänt vännen?" undrade jag och gick fram till henne för att ge henne en snabb kram.

"Jag är bara oroad för vad dina fans ska säga om de helt plötsligt skulle se oss två tillsammans igen. Det har ju redan varit så mycket tjafs mellan dina fans och mig, saker som särbehandling och allt vad det nu var när jag var en av dem", suckade hon som svar mot min axel. Hon höll om mig betydligt mycket längre än vad det från första början var tänkt att vi skulle hålla om varandra men det gjorde mig ingenting.

"Fast nu är det så att de måste acceptera vem jag vill vara med. Det kunde lika gärna ha varit någon av dem liksom. Sedan så är vi inte tillsammans, därför behöver de inte gå crazy bananas över att vi två är vänner det är väl samma sak som att jag är vän med någon hemma i Göteborg?" Jag släppte kramen och tittade ner på henne. Försiktigt placerade jag mina läppar mot hennes panna och strök henne långsamt över håret. I efterhand kom jag på mig själv att min mening lät som att jag inte ville vara tillsammans med henne men så var det absolut inte. Jag ville mer än något annat kunna kalla henne för min. Hålla om henne och få ha ett sådant där fint förhållande.

"Mm", mumlade hon och började gå mot utgången.

"I sådana här situationer skulle jag vilja vara som vilken annan sexton, snart sjuttonåring som helst. Jag skulle vilja kunna hålla din hand öppet och visa för alla att det är dig jag tycker om utan att det blir världens uppståndelse. Visst, vi har precis påbörjat en ny vänskap med varandra men jag är fortfarande så kär i dig att jag inte vet vad", sa jag och följde med henne ut genom porten till gågatan. När vi hade kommit ut utanför porten stannade hon upp mitt framför mig och fortsatte att titta sådär besvärat på mig, fram tills det att hon ställde sig på tå och kysste mig ännu en gång fast nu öppet - inte bara bakom stängda dörrar.

"Jag tycker om dig också", log hon efter att hennes läppar hade besökt mina väldigt snabbt. När hon sedan satte fart att börja gå mot närmsta tunnelbana som låg på Östermalmstorg så kände jag hur tomt och ensamt det blev. Jag ville fortsätta att ha henne nära. Krama om henne och få kyssa henne precis som vi hade gjort tidigare.