friend request - o.r

0.4

“Omar kan du snälla fokusera på det vi håller på med?” morrade Katia irriterat och sträckte ut handen mot mig vilket visade att jag skulle överlämna min telefon i hennes hand. Suckandes lade jag min telefon i hennes hand och sedan försvann hon iväg med den. Med en tung suck återgick jag till arbetandet vilket idag var att stå bakom kameran mot en vit duk och fotograferas. För att vara helt ärlig så var det inte det minsta kul att bara stå här och göra diverse olika poser, det var rent ut sagt bland det tråkigaste man kunde göra men det var en sak som ingick i vårt arbete.

“Okej, jag hade tänkt mig att Omar kunde få stå lite längre fram än er andra eftersom han är en aning kortare, det kommer nog se bättre ut på bild”, sa fotografen som inte var det minsta professionell. Jag kunde faktiskt avgöra hurvida professionell hon var eftersom vi genom tiderna hade fotograferats av så pass många olika. Den här tjejen som var lite yngre var väldigt osäker, hon visste inte riktigt hur hon skulle förmedla orden och hon hade ingen struktur alls i hennes arbete. Det var nästan lite som att hon var en av de där som tog skolfotona varje hösttermin i skolan. Alltså bara samla ihop hela flocken elever och trycka på en knapp, inget mer.

“Varför ska jag stå längst fram? Blir det inte mer skärpa på mig då jämfört med de andra?” frågade jag lite drygt. Hon började genast bita på hennes naglar i ren nervositet. Jag log belåtet och skrattade till. Oscar som stod bakom mig knuffade till mig axeln och när jag vände mig om så gav han mig en menande blick.

“Var inte så hård med henne”, mumlade han sammanbitet. Jag bara reste mina ögonbryn och skakade självgott på huvudet åt honom. Vart min kaxighet kom ifrån helt plötsligt visste jag inte men någonstans ifrån var det i alla fall.

“Okej men vi gör såhär”, började hon men jag avbröt henne innan hon ens hade hunnit komma vidare i sin mening.

“Jag orkar inte det här just nu, vi tar en paus i tio minuter”, bestämde jag och jag kunde se i ögonvrån hur Katias ögon svartnade. Hon gillade inte när jag fick för mig att styra och ställa men jag kunde inte hjälpa det. Den här tjejen behövde lite betänketid och därför kunde vi lika gärna ta en paus från arbetandet.

“Omar, nu är det såhär att det är jag som är arbetsledare och därför bestämmer jag när vi tar paus. Inte du. Jag har inte sagt att vi ska ta paus och därför tar vi inte paus”, sa Katia bestämt och föste tillbaka mig till den vita bakgrunden där vi tidigare hade stått och fotograferat.

“Jag tror att det är bäst att du ger oss alla lite paus faktiskt. Alla är trötta och behöver vila lite”, kontrade jag bestämt.

“Fast vi började precis plåta och vi måste bli klar till deadline”, svarade Katia och försökte låta så överlägsen som möjligt i rösten - inte för att hon lyckades. Jag bara tittade på henne och knuffade mig förbi henne för att fortsätta vidare till bordet vid soffan där min mobil låg.

“Vad har flugit i dig idag Omar, du brukar inte alls vara såhär?” ropade hon efter mig.

“Jag är bara mig själv, gillar du det inte så får det vara”, svarade jag och lyfte upp telefonen i min hand. Snabbt som det var så klickade jag på hemknappen och möttes av det bästa på länge.

“Sofia Holm har accepterat din vänförfrågan”