friend request - o.r

1.5

"Vart är det vi ska egentligen?" frågade Daphne när vi stod utanför ishallen. Fasaden var målad i en grå färg och taket var kolsvart. Jag hade inte varit här tidigare, alltså hade jag ingen aning men jag testade att gå bort mot det som såg ut som en publikentré.

"Jag tror att vi kan ta oss in här, det ser ut som en entré för supportrar på hockeymatcher i alla fall", svarade jag och vinkade till mig henne när jag traskade på efter den väldigt sandade asfalten. Gruset eller sanden som man brukade använda för att minska halkrisken var inte bortsopad här därför knastrade det sådär obehagligt när vi båda gick med våra sneakers mot aluminiumtrappan som såg väldigt ranglig ut. Om det här var en supporterentré in till ishallen så skulle jag inte vilja vara en supporter på en hockeymatch. Man skulle säkerligen ramla och slå ihjäl sig om man tog ett endaste felsteg och med några hundra människor knuffandes i ryggen skulle nog inte göra saken bättre.

"Är du säker på det?" undrade hon och gick efter mig uppför trappan med blicken fäst på fotbollsplanen bredvid där några småbarn stod och sköt på mål. Skällsord formades ur barnens munnar och det fick mig att rygga till - kunde ens barn vid sådan ålder sådana grova ord?

"Det är alltid värt ett försök", log jag och tryckte ner handtaget och öppnade upp dörren. Det förvånade mig väldigt mycket att dörren faktiskt öppnades eftersom det såg väldigt dött ut inne i ishallen. Med smygande steg tog vi oss in genom dörren och försökte orientera oss till den övre läktaren som vi kunde se på andra sidan ishallen från där vi stod. Dörren som vi hade tagit oss in genom nådde nämligen bara till översta raden på den nedre läktaren.

"Är det här verkligen en sådan bra idé? Är det inte bättre att du sätter dig ner och pratar med henne om det här? Liksom vad får du ut av att bara titta på henne på avstånd?" suckade Daphne nästan lite oroligt bakom mig medan vi smög runt inne i ishallen som två brottslingar. Att vara här inne när det var helt tomt. När alla kiosker var stängda och när lamporna i de flesta korridorerna var släckta skrämde mig nästan lite. Tänk om vi var helt fel ute? Tänk om det här var helt fel ishall som vi befann oss i eller om hon inte skulle dyka upp? Vad skulle vi göra då?

"Om du var i mina skor skulle du förstå varför jag gör det här och varför jag så gärna vill möta på den tjejen som gör mig så glad - som ger mig en anledning till att le och ta mig igenom allt som händer just nu. Jag vill ha en anledning till att vakna upp varje morgon, precis som du har nu när du har Ogge konstant vid din sida. Jag är så dålig på att förklara men att bara se henne gör mig glad och jag behöver det verkligen nu", sa jag och började småspringa uppför en trappa som jag hoppades på ledde till den övre läktaren.

"Jag förstår nog", svarade Daphne lite osäkert.

"Har det hänt något eller? Alltså varför mår du inte som du ska?" fyllde hon i sedan. Jag hade hoppats på att inte få den frågan eftersom jag oftast valde att skjuta undan det där med att prata om känslor. Det var inte min grej om man sade så men nu var jag lite halvt tvungen att berätta vad jag menade.

"Alltså det är svårt att förklara men det har hänt en massa inom familjen. Vi har alltid varit en jätte tight och nära familj som har gjort allt tillsammans men eftersom jag ska flytta till Stockholm nu till hösten permanent så har det blivit komplikationer. Mamma och jag bråkar konstant och typ alla har gjort uppror mot mig för att de tycker att jag sviker dem genom att ta det stora steget att flytta. De tycker att jag är egoistisk och bara tänker på mig själv och det är precis vad jag gör. Jag måste flytta nu för jag klarar inte av att resa tidigt på fredagarna och komma hem sent på söndagarna. Jag hinner aldrig andas ut och det är precis vad jag behöver. Sedan så vill jag inte lägga av med bandet heller." Jag försökte att förklara så gott som det gick om min familjesituation som fick mig att bli alldeles stressad och som även fick mig att känna mig riktigt otillräcklig.

"Åh nej", sa hon försiktigt och slog sig ner på en av de hårda plaststolarna längst upp på läktaren. Där nere kunde man se att det rörde sig människor utanför ett glasfönster och jag väntade spänt på att få se Sofia snart träda ut på isen.

"Vet killarna om det här?" undrade Daphne. Jag skakade på huvudet och sjönk automatiskt ihop en aning med axlarna.

"Du borde berätta för dem om det här, de är dina bästa vänner och kommer därför kunna stötta dig i det här", försökte hon men jag skakade på huvudet. Att berätta för killarna om känslor var inget jag hade tänkt göra mer än om det gällde kärlekskänslor. Det var nästan lite tabu i just vårt gäng att prata om hur man egentligen kände - därför var det uteslutet att jag skulle göra det.

"Jag tror det är bäst om det här stannar mellan oss", sa jag och gestikulerade med mitt pekfinger. Direkt när jag hade gjort det så startades musik i högtalarna och ut på isen klev en mycket bekant person. Sofia.