friend request - o.r

1.6

Daphnes perspektiv:

När jag och Omar hade skilts åt efter att ha varit i ishallen så skyndade jag mig hem till Ogge. Jag hade vaknat upp hos honom i morse och därför hade jag fullt av grejer hemma hos honom som jag behövde hämta hem. Eller det var egentligen bara en ursäkt jag hade dragit för mamma när vi hade talats vid på telefon. Hon tyckte att jag skulle komma hem på direkten eftersom min storebror hade kommit hem från flera veckor i USA. Han var på väg att bli signad för något hockeylag där och därför hade han varit tvungen att åka över atlanten flera gånger det senaste halvåret. Först för att träna tillsammans med laget och sedan för att sköta det juridiska.

Grejen var bara den att jag inte hade någon lust att träffa min bror nu som hade blivit alldeles för självupptagen sedan han hade åkt iväg på sina resor. Jag hade sagt det så många gånger till honom - att han hade blivit en självupptagen, divig och dryg människa men han hade förnekat det. Själv tyckte han inte att han hade förändrats det minsta och det drev mig till vansinne. Därför hade våra bråk bara ökat sedan han hade åkt iväg första gången. Vi bråkade om allt - det spelade ingen roll vad det var.

"Hej hjärtat", sa Ogge glatt när jag hade kommit fram till hans dörr och knackat på. Försiktigt snuddade han vid mina läppar och släppte sedan in mig i huset som han bodde i tillsammans med sin familj. Direkt när jag kom innanför dörren så började jag snöra upp mina vita Dr. Martens, som jag sedan ställde mot väggen. Skorna hade jag inte valt att köpa själv eftersom de var väldigt utstickande gentemot vad många andra tjejer i vår skola hade men när jag hade varit och shoppat med Ogge så hade han insisterat på att jag skulle köpa dem. Han övertalade mig att det var min stil även fast jag var väldigt tveksam.

"Hur var det med Omar?" frågade han och drog med mig till baksidan där jag förmodade att han hade suttit innan jag kom hit.

"Alltså jag är typ orolig för honom, eller jag vet inte", suckade jag och slog mig ner på en av stolarna vid trädgårdsmöbeln som stod på altanen. Ogge tittade undrande på mig medan han satte sig ner mittemot mig på en av de bruna stolarna som hade röda dynor. Solen som hade varit framme hela dagen värmde mot min hud och jag kisade lite mot det starka solljuset.

"Vad har hänt?" frågade han och reste sig upp från stolen ganska direkt och försvann in genom balkongdörren igen. Kort senare kom han ut med ett par solglasögon till mig eftersom jag hade satt mig på den sidan av bordet där solen lyste rakt emot. Det var hans runda raybans med snygga guldiga metallbågar. Enda sedan vi hade varit utomlands tillsammans så hade jag tjatat på honom att jag ville ha dem av honom eller i alla fall ett par liknande eftersom de var så snygga.

"Han berättade en massa för mig idag", började jag samtidigt som jag satte på mig solglasögonen. Ogge nickade fundersamt och gestikulerade med handen att jag skulle fortsätta berätta vad som hände.

"Det han sa till mig var i förtroende men jag känner att jag måste berätta för någon om det han sade till mig", fortsatte jag och genast satte skuldkänslorna igång inom mig. Omar hade berättat allt för mig i förtroende - därför skulle jag inte berätta vidare det han hade sagt till mig men jag kände lite att Ogge var tvungen att få veta något. Det var ändå i ett gott syfte, jag ville inte att han skulle vara ledsen eller nedstämd som han verkade vara och Ogge var rätt person att prata om det här med. Han var alltid så förstående och han kände honom betydligt mycket bättre än vad jag gjorde.

"Vad sa han? Jag kommer inte berätta att du har sagt det här till mig om det nu inte är livsallvarligt och kan vara en fara för både honom och för alla andra runtom honom", sa Ogge lite smått oroligt. Jag knäppte mina händer på bordet och andades ut. Försiktigt lyfte han upp mina händer i sina och kysste mina knogar innan han lade ner dem mot bordet igen. Varsamt och försiktigt lade han sedan sina händer ovanpå mina och strök i ett långsamt tempo sitt finger över min handrygg.

"Omar mår inte bra, han är mentalt instabil och sedan är han alldeles förälskad i den där tjejen som vi var och tittade på när hon åkte skridskor", sa jag och tittade över på Ogge som såg väldigt förvånad ut.

"Så du menar att Omar är typ ledsen?" undrade han.

"Ja, eller det var i alla fall det han sade till mig att han var. Han förklarade hur han mådde, hur det var i hans familj och hur utstött han kände sig vad det än hände. På något sätt kände han sig mindre älskad och omtyckt." Jag andades ut och kände hur vågor med skuld sköljde över mig gång på gång. Det kanske ändå inte var rätt att berätta för Ogge om hur Omar kände. Det kanske bara skulle förvärra det hela.

"Jag vet inte vad jag ska säga för det här var inget jag hade sett framför mig. Omar som alltid är den spralliga och glada av oss", mumlade Ogge och jag kunde se på honom hur skuldkänslorna även sköljde över honom som inte hade märkt något.

"Åh varför har jag varit så blind?" mumlade han förargat.

"Det här är inte ditt fel, han har inte viljat visa detta utåt", sa jag och försökte att få bort tankarna från Ogge att det här nu var hans fel att Omar inte var på topp just nu. Det var en av de negativa sidorna med Ogge. Han övertänkte nästan allt och därför fick han nästan alltid för sig att allt var hans fel - även fast det inte var det. Han hade alldeles för lätt att skylla andras mående på sig själv precis som att det skulle vara hans fel att de inte mådde bra.

"Men det är ganska uppenbart att han inte har varit sig själv den senaste tiden. Han har för det första viljat gå från träningarna tidigare, han har aldrig följt med när vi har frågat om han ska hänga med oss någonstans, han har stängt in sig själv i en liten bubbla på vattenpauserna, han har haft ett annat sorts humör och varit allmänt deppig." Listan Ogge rabblade upp stämde. Av det lilla jag hade varit med på deras träningar så hade jag märkt av det. Speciellt på den där promenaden vi hade gått till hans lägenhet för ett tag sedan. Han hade inte sagt ett endaste ljud till oss under hela promenaden, mer än när vi hade frågat honom några grejer.

"Fast jag tror att det kan bero lite på den där tjejen också", sa jag för att försöka få Ogge på lite andra tankar.

"Ja, men också på oss runtom honom eftersom vi har varit så blinda. Vi har inte märkt att våran bästa vän inte har mått bra för att vi har varit alldeles för mycket i vår egna bubbla. Visst, det är lätt att skylla på Sofia och jag skulle vilja göra det men det är inte rätt. Hon försvann ur hans liv förra året. Hon påverkar det inte alls lika mycket längre, inte på samma sätt i alla fall", suckade Ogge och begravde sitt huvud i sina händer.