friend request - o.r

2.4

Jag sprang efter Sofia allt vad jag hade i hopp om att hinna ikapp henne. Vi behövde prata ut om det här för jag ville inte att hon skulle tro att jag hade gjort något som jag inte hade gjort. Det var bara hennes vän eller snarare föredetta vän som hade slängt ur sig onödiga grejer som inte alls var sanning. Jag visste inte hur hon skulle reagera eller vad hon skulle säga men jag hoppades på att hon skulle lita på mina ord och inte på vad Agnes tjejen hade sagt.

"Sofia snälla låt mig förklara", ropade jag efter henne och ökade på mina steg så att jag allteftersom närmade mig henne mer och mer. Hennes steg saktades ner och precis innan jag hade kommit fram till henne så hade hon stannat upp helt och hållet. När jag nådde fram till henne så andades jag ut och lade mina händer mot mina knän flåsandes.

"Förklara på, berätta vad du och Agnes har gjort och sedan så kan du lämna mig helt och hållet i fred. Att acceptera ditt bedjande om att vara med mig idag ångrar jag så mycket för det här var ett riktigt misslyckande." Hennes röst lät arg den här gången och därför förstod jag att det här var på riktigt. Skötte jag inte det här exemplariskt skulle jag nog aldrig mer se skymten av henne mer än om vi skulle vara tvungna att göra något arbete ihop.

"Jag och Agnes har inte gjort något alls. Som jag berättade innan så hade hon platsen bredvid mig på tåget två gånger på raken och andra gången hon hamnade bredvid mig så frågade hon mig om du och jag var tillsammans. Eftersom att vi inte är tillsammans så förklarade jag för henne hur läget var - att vi inte var tillsammans och sedan var det inget mer med det", förklarade jag. Hela berättelsen var de som var sanningen men jag kände på mig att hon inte skulle lita på mig. Hon hade dock alla anledningar till att inte lita på mig efter det vi gått igenom tillsammans.

"Alltså jag vet inte vad jag ska tro, ni båda berättar två helt olika historier och därför ligger sanningen där mittemellan någonstans, så är det nästan alltid", svarade hon besviket. Suckande tittade jag på henne och nickade.

"Men snälla", försökte jag.

"Omar det hjälper inte att du står och ber att jag ska förlåta dig. Du vet att jag inte litar på dig fullt ut och inte Agnes heller för den delen", sa hon med en besviken underton på rösten. Om det var för att hon var besviken på mig eller på sig själv kunde jag inte riktigt urskilja men troligtvis var det mig hon var besviken på.

"Jag vet att du inte litar på mig fullt ut men jag vill inte bara förlora dig såhär. Jag vill inte att bara för att en person kommer och slänger ur sig en massa strunt så ska jag förlora dig. Du måste lära dig att vissa människor kastar ur sig grejer för att förstöra - för att sabotera för andra. Det går inte att lita sig blind på allt som alla säger för ofta finns det alltid en tanke bakom det personen säger." Jag var nu nära till tårar för det kändes som att det här var det sista jag skulle se av henne och att hon nu skulle bara gå sin väg för att lämna mig ensam här.

"Men hur vet jag att du inte är en sådan som är ute efter att förstöra då?" frågade hon.

"För att jag aldrig skulle göra något sådant mot dig. För att jag tycker om dig mer än något annat och för att jag vill ha tillbaka dig i mitt liv mer än något annat. Varför skulle jag ens säga att jag ogillade dig till en människa jag inte ens känner, varför, säg mig det?" svarade jag. Hon såg med en osäker blick på mig och svalde.

"Du har rätt, förlåt", gav hon ifrån sig.

"Du behöver inte be om ursäkt vännen." Jag öppnade mina armar och lite tvekande gick hon mot mig för att omfamna mig i en kram. Kramen var först lite stel men ju längre vi höll om varandra desto bättre kändes den. Jag log av känslan av hennes kropp tryckt mot min i en mjuk kram.

"Vi vänder det här till en bra sak istället", viskade jag mot hennes hår och jag fick en nick som svar.

----------
Nu ligger min nya korta foscar bok uppe i min profil. In och läs den om ni vill!