Bad boys never cries

Kapitel 32

Rileys perspektiv:

"...I'm sorry but if she is going to survive a miracle must happend..." Säger han och tittar medlidande på mig. Ett mirakel. Sådant händer bara på filmer. Det får mig att bara vilja sjunka genom marken. Det känns som att hon inte har någon chans. Men jag får absolut inte tänka så. Hon måste få en till chans i livet att verkligen visa vad hon går för. Jag kommer aldrig förlåta mig själv om hon inte överlever.
Jag skulle förlora allt. Madison är hela min värld och om denna värld rasar, rasar jag med den. Madison är allt och lite till.

"Is there a chance I can see her?" Mumlar jag grötigt. Halsen känns torr och ökenaktig men jag bryr mig bara om en sak just nu. Madison.

"Yes, follow me sir." Säger han och visar mig bortåt i korridoren. Jag tar tunga steg efter honom och blicken är riktad mot mina fötter. Jag inser inte förens jag går in i läkarn framför mig att han har stannat och jag mumlar ett snabbt förlåt. Han lyfter armen och pekar in i rummet. Han ler halvt mot mig och säger att det bara är att kalla på någon om något händer. Jag nickar och kollar efter honom innan han försvinner runt hörnet.

Jag tar små steg in i rummet och får syn på min älskade Madison. Jag drar fram en brun stol och ställer den bredvid sängen. Jag sätter mig på den och skådar denna sjuka kropp framför mig. Nålar i armarna, ett ekg på bröstet och andningsmask kring näsan och massa andra saker som jag inte förstår mig på.

Försiktigt tar jag tag i hennes kalla hand och lägger den i min, rädd att hon ska gå sönder. Tårarna går inte att hålla inne längre. En efter en sipprar de långsamt nerför mina kinder. Jag för läpparna till hennes lilla hand och kysser henne försiktigt. Ledsamt tittar jag upp på hennes slutna ögon och får ännu mer skuldkänslor - som jag förtjänar.

Det knackar bakom mig och jag får genast syn på en kvinna med brunt hår i dörröppningen. Hon tvingar på sig ett leende och tar avvaktande steg in i rummet. Hon drar fram en likadan stol som mig och sätter sig bredvid mig. Vem fan är denna kvinna?

"Hi, I bet you wonder who I am?" Frågar hon snällt och ett dovt skratt slinker ur mig. Precis vad jag just tänkte.

"I am Madison's psychologist." Säger hon och blickar mot Madison. Varför har hon inte berättat att hon mått dåligt? Bara om jag kunde stoppat detta i tid kanske hon skulle sluppit detta.

"She never told me she went to a psychologist." Mumlar jag och kollar i kvinnans gråa ögon som ramas in av smink.

"She was very insecure about a lot of stuffs. She was so scared to tell her boyfriend that she had a depression because she thaught he would leave her." Säger hon och lägger en hand på min axel. Jag suckar djupt och känner återigen hur mina ögon tåras upp.

"She told me a lot about you. She was so happy and where smiling all day long because of you." Säger hon med ett leende på läpparna. Det rycker lite i smilbanden av att höra att jag betydde så mycket för henne. Men hon betydde mer för mig och jag sabbade det.

"But then something came up. Their was a party and she was so scared to loose you, she told me." Med blicken riktad mot mig kollar jag oförstående på henne. Vad hände?

"Please tell me what happend?" Jag höjer rösten då jag måste få veta. Hon skakar på huvudet.

"She never told me what happend either." Säger hon och drar in mig i en kram som jag mer än gärna besvarar. Att få känna någons närhet var behövligt just nu. Efter kramen ställer hon sig upp och rättar till kjolen.

"I need to go but if you need me just call me." Säger hon och räcker över mig en lapp där hennes telefonnummer står med snirkliga siffror.

Utan att jag märkt det somnade jag i stolen och vaknade upp när något började tjuta. Jag blinkar några gånger innan jag inser vart jag är och kastar mig ut genom dörren för att få tag på läkaren. Snabbt kommer flera doktorer springande och jag blir utsjasad ur rummet. Jag får panik och försöker norpa åt mig någon att fråga vad som händer. Efter ett tag får jag tag på en man.

"Is Madison ok?!" Pressar jag stressat ur mig. Irriterad blir jag då han inte svarar innan hans mun går uppåt.

"She might survive young man."

↓

KOLLA MIN BLOGG, LÄNK I PROFILEN!!❤️
JAG HAR FREAKING MOPPEKORT
(applåd ok ne visst)

okej blev glad idag då jag inser att vi typ bara har en full vecka kvar att gå och sen är det typ massa studiedagar på varenda vecka så man ba yess

vet att de ä kort men va tvungen att sluta där så de blev spännande bro