Bad boys never cries

Kapitel 17

Madisons perspektiv:

Jag blir galen på Riley. Dom senaste tio minuterna har han kört om mig på burnout tre gånger. På riktigt, jag får damp. "Oh look Mads. You are about to lose!" Tjuter Riley och viftar med spelkonsolen framför sig som att han körde bil på riktigt. Och dålig förlorare som jag är går jag fram till tvn och rycker ut sladden till hans svarta Xbox.
Riley slänger kontrollen av den plötsliga händelsen och tittar chockat på tvn. Jag börjar apskratta och pekar på hans ansikte.
"What the fuck..." Mumlar Riley och sitter fortfarande i den chockade positionen. Jag går fram till honom och sätter mig i hans knä och klappar honom på kinden som gamla tanter gör.
"Are you mad?" Sa jag med världens barnsligaste röst. Han blänger på mig men brister ut i ett leende.
"Well you are a loser." Viskade han i mitt öra. Jag dunkade honom löst på armen och lutade mig mot honom.

Att bara vara i närheten av Riley får mig att må bra. Att få känna sig behövd igen.

Riley smeker min kind och kysser mig på nacken. Jag fnissar.

"Oh I almost forgot!" Sa Riley och satte mig ner i soffan istället. Jag tittade förvirrat på honom."My friend Taylor is coming for a visit." Sa han glatt. Själv var jag lite osäker.

"Sorry to ask this but, is it a boy or a girl?" Sa jag tveksamt. Både killar och tjejer kan faktiskt heta Taylor. Riley brast ut i hög garv. Jag bara suckade åt honom. När han lugnat ner sig sa han till mig att det var en tjej.

"I think you and her can become friends, cause I think you need a girly friend." Sa han och tittade på mig. Sist jag hade en tjej kompis var väl i femman tills hon flyttade till Italien. Vi hade lite kontakt genom facebook men ingen vart social på flera månader. Vi skulle ju såklart aldrig träffa varandra igen eftersom hon bodde i Italien och jag i USA. Men som sagt har jag alltid hängt med killar. Alltid spelat bandy på rasterna och varit bäst på fotboll i klassen. Killarna såg mig alltid som en av deras bröder som dom kallade det.
Det har aldrig varit ett problem för mig att vara med killar men sedan när de började se på tjejer på ett annat sätt fick jag inte vara med längre. De tyckte att alla tjejer skulle bära smink och ha klänningar. Jag tyckte de pratade skit och att det var fjantigt. Då fick jag tjejerna på mig med. Lite små mobbad har jag alltid varit av tjejerna. Inget jag stört mig på men om de har ifrågasatt varför ingen av mina föräldrar började dyka upp på fester och sånt i skolan gav jag alltid den en fet jävla smäll. De tjatade om att de inte älskar mig och att de har lämnat mig och så.

Det ringde plötsligt på dörren. Riley kysste mig och sa att jag absolut inte behövde vara nervös. Han gick ut i hallen och öppnade dörren. Jag hörde en ljus stämma. Sedan såg jag en smal och lång figur gåendes mot mig med världens leende. Hon hade långt blont hår med blåa ögon som jag, fast lite mörkare. Hon omfamnade mig i en kram och pep till. Jag skrattade lågt och kramade tillbaka. Hon drog ifrån och studerade mig.

"You are so prettier in real life." Sa hon förbryllat och tittade på mig och log stort så hennes vita tandrad syntes. Jag såg i ögonvrån att Riley smet ut i köket.

"I am Taylor." Sa hon och sträckte fram handen och skrattade av att vi redan hade gett varandra en kram innan.

"I'm Madison!" Sa jag glatt. Hon himlade med ögonen.

"Yeah duh! Riley have been talking about you none stop." Sa hon och skrattade. Självklart blev jag både smickrad och generad eftersom Riley pratat om mig.

"So, tell me everything! " Sa hon och slog ihop händerna.

↓

KOLLA MIN BLOGG, LÄNK I PROFILEN!!❤️
Förlåt att jag lovade uppdatering igår men vart tvungen att ta ett EKG... :(

FREAKING LOV

fortsätt kommentera för då blir jag glá.

(Ställ någon fråga till mig i kommentarsfältet så kan jag svara på de för jag har piss fett tråkigt jao)

14k wow

Xoxo Agnes