Bad boys never cries

Kapitel 5

Madisons perspektiv:

Den långa vägen hem från skolan är inget vidare. Och just idag var jag ju självklart tvungen att missa bussen. Såhär går jag nu. Men äntligen kan jag se min lägenhet bli tydligare och tydligare. Med snabba steg går det snabbt.

Men min blick dras mot något helt annat. Corvetten. Rileys Corvette. Där står den parkerad ganska slarvigt och utstrålar snygghet. Jag skyndar mig snabbt fram till den och kikar in. Den borde ha 350 hästkrafter, men kan även ha mer... Undra om han har bytt avgasröret till ett grövre. Det skulle jag gjort.

Men plötsligt harklar någon sig bakom mig. Jag svänger fort om med min lilla kropp. Och där står han. Ett flin är placerat på hans läppar. Vad är det med han och flin? Varenda gång jag pratar med honom har han ett flin på läpparna. Lite irriterande. Han är på något sätt överallt. På två dagar har han snackat med mig två gånger. Han visste knappt vem jag var för två dagar sen. Jag börjar automatiskt att pilla med mina fingrar som jag alltid gör i obekväma situationer.

''Do you like my car, or what?'' säger han flinandes. Självklart är den snygg och snabb, men inte något jag själv skulle köpa.

''Na, it's ok.'' Säger jag utmanande. Han höjer ögonbrynet en aning och biter sig i läppen. Silverringen i läppen försvinner lite.

''Just ok?'' Säger han överraskat. Jag nickar. ''And what do you prefer then?'' Säger han och lägger tyngden på ena foten. ''Something hotter than that .'' Säger jag och tar ett kliv åt sidan och börjar gå mot den svarta porten. Jag knapprar snabbt in koden som jag kunnat sen jag föddes och traskar inåt. När jag kliver ut ur hissen rotar jag reda på mina nycklar. Ett skrammel hörs från mina nycklar någonstans långt ner i väskan. Men efter ett tag hittar jag dom och sätter i dom i dörren och låser upp. Ett svagt muller hörs utomhus som blir svagare och svagare. Jag vet precis vem det är.

Snabbt är jag inne i lägenheten. Jag drar av mig mina sneakers och ställer upp dom på den vita skohyllan. Munkjackan hängare jag snabbt över kroken. Jag går med raska steg in till mitt rum. Jag går fram till den vita garderoben och öppnar den. Snabbt drar jag ut ett par korta svarta träningsshorts som sitter tight. En lite kortare fladdrig svart träningströja och en skrikrosa sport-bh. Mina turkosa nike skor slänger jag ner i en svart ryggsäck som med allt annat. Jag skyndar mig ut i köket och norpar åt mig en vit vattenflaska. Ännu en gång sätter jag på mig skorna och jackan och skyndar mig ner i trappuppgången. Jag springer den sista biten till busshållsplatsen. Bussen stannar precis när jag stannar. Snabbt är jag på bussen som ska ta mig till gymmet. Det tar endast 5 minuter till centrum.

-

Jag blippar med min lilla bricka för att komma in i byggnaden. Jag drar hastigt upp dörren så den flyger upp på väggen bakom. Jag går in och går fram till disken där Amber sitter. Amber är gymmets instruktör och äger gymmet. Hon är naturligt blond med gröna ögon. Hon är nog den muskulösaste tjejen jag någonsin sett. Det känns nästan som att hon bor på gymmet. Hon är lång och är ganska kurvig. Hon vinkar häftigt med handen och ger ifrån sig ett liter pip. Hon slänger sig förbi disken och joggar emot mig. Jag avfyrar ett stort leende mot henne innan hon slänger sig i mina armar. En doft av rosor fyller min näsa.

''Omg Madison I've missed you!'' tjuter hon. Hennes tandsmycke som består av ett litet hjärta glittrar när hon ler. Jag ler med. Hon har varit borta i tre veckor på någon utlandssemester där hon får testa på nya träningsformer.

''I have missed you too. How have you been?'' Frågade jag henne. Hon sprack upp i ett leende. Hon berättade att dom hade varit på något träningshotell där frukosten, lunchen och middagen bestod av nyttiga nya recept. Hon hade fått flera exemplar hem som hon kunde testa och sälja. På baksidan av hotellet var det ett helt ute gym. Massor av nya grejor. Det lät helt underbart.

''So Madison, how have YOU been?'' Frågade hon och betonade mig väldigt starkt. Jag hade aldrig varit en person som tänkte på mig själv. Jag har alltid satt mig sist liksom. Alla andra människor är viktigare. Jag har aldrig tagit nån plats eller tänkt på att vara självisk.

''Fine'' Sa jag och ryckte på axlarna. Hon höjde ögonbrynet en aning och försökte borra igenom mig. Jag klämde fram ett leende och sa till henne att jag var tvungen att byta om, om jag skulle få någonting gjort här på gymmet.

Jag traskade iväg in till de ljusa omklädningsrummen. Det var inte ett direkt mega stort omklädningsrum, men inte heller litet. Det var crémevita väggar och svart golv. Jag hängde upp min ryggsäck på den silvriga kroken och öste ut mina träningskläder. När dom var på och min rosa vattenflaska var fylld gick jag med lätta steg ut till gymmet.

Jag gick direkt bort till springbanden då jag skulle springa en stund. Jag klev upp på den och knappade in hur snabbt jag skulle springa. Jag var inte typen som joggade mig igenom, jag sprang, jag rushade. Jag hoppade snabbt upp på sidan av bandet då jag blivit trött och tog långsamma klunkar ur vattnet jag hade bredvid mig. När jag försökte återfå min andning till hyfsat normal sneglade jag runt i gymmet som var extremt mörkt. Jag antar att man skulle känna adrenalinet pumpa ännu starkare. Det var iallafall känslan jag fick.

Men en ryggtavla drog mina ögon till. Den ryggtavlan känner jag igen. Nej. Det kan väl inte vara... Nej. Det kan väl... Och helt plötsligt vände han sig om och jag fick se det ansikte som är så oerhört perfekt. Madison nej.

''Oh you gotta be kidding''

↓

Hejsan svejsan peeps! okej, så det är nu jag tänkte berätta att det är jag som sitter bakom skärmen och skriver detta! Åh, I love it! Detta är så kul! Hihi, vilka planer jag har på denna bok! Men, sorry för att jag ej uppdaterar så ofta, men jag känner att jag vill få lite mer läsare! Om ni skulle vilja kan ni ju alltid rösta! Jag blir så himla glad!

Xoxo

KOLLA MIN BLOGG, LÄNK I PROFILEN!!❤️