Bad boys never cries

Kapitel 15

Madisons perspektiv:

Att han kan spela med någons känslor så där. Att få någon att falla för en och sedan inte ta emot en. Jag har ingen aning om vad jag känner just nu. Kanske tom. Kanske ledsen. Kanske arg. Kanske ingenting.
På flera år har jag inte hört komplimanger och då kommer han och öser med komplimanger. Kanske var det därför jag gick på det så hårt. Jag blev med dragen i hans lilla spel.

Att käka glass och titta på min favoritserie kanske är det näst bästa som finns. Speciellt om man är arg och sårad. Fast egentligen var vi ju aldrig något. Han kysste mig några gånger. Hann vi änns bli något. Kanske något litet. Men det där lilla kändes så speciellt. Även fast det var så litet så var det så stort.

Men plötsligt rang det på dörren. Jag suckade irriterat och lyfte frustrerat på täcket som jag hade runt mig. Ärligt såg jag nog ut som en mega kokong. Jag hoppas innerligt att det bara är brevbäraren som vill lämna något paket jag skickat efter för jag tror ingen vill se mig halvt levande halvt död. Jag kikade ut i kikhålet för att se vem det va. Och där stod Riley lutad mot dörren. Jag sparkade foten i dörren så han skulle förstå att han skulle gå. Men han rörde sig inte ur fläcken.

"Can you go?!" Skrek jag surt. Jag satte mig med ryggen mot dörren.

"No Madison, we need to talk! Let me in!" Sa han bedjande. Jag skakade argt på huvudet. Eftersom han inte kan se mig skrek jag nej.

"You can talk your bullshit behind the door where you are right now and maybe I will listen!" Sa jag. Det ända jag hörde var mummel.

"Fine. I made a big mistake. In the beginning it was just a game. A silly game Jake made up. I taught you were an easy target. But then Madison I got to know you. I heard about your parents and your stubborn. But the important, I heard about you.
This is so scary cause I've never fallen inlove. But I am inlove with you Madison, and the scary about being inlove with you is maybe I will loose you. Please forgive my mistake?" Sa han ynkligt i slutet. Vissa kanske hade gråtit, men jag log. Aldrig trodde jag att playern Riley skulle uttrycka sina känslor.

Jag reste mig upp och borstade av mina byxor. Jag kunde knappt bärga mig att öppna dörren. Jag bet mig löst i läppen för att inte le som ett fån. Jag öppnade och log ändå som en idiot mot Riley. Han tittade blygt upp på mig för att få det bekräftat att jag har förlåtit honom. Eftersom han såg mitt stora leende prydde ett snett leende hans läppar.

Jag visade med handen att han kunde komma in och han tog ett kliv in i min lägenhet. När han tagit av sig skorna och höll på att hänga jackan på krocken tog jag tag i hans huvud. Mina fingrar gosade sig in i hans hår. Jag var tvungen att stå på tå för att ens nå upp.
Jag log mot honom och lutade mig fram och kysste honom. Det ländes så härligt igen att få ha hans läppar vid mig igen.

Jag drog ifrån någon centimeter och flackade mellan hans läppar och ögon.

"You little cutebug, I forgive you."

↓

KOLLA MIN BLOGG, LÄNK I PROFILEN!!❤️
KOLLA MIN BLOGG, LÄNK I PROFILEN!!❤️
Taha. Madley är tillbaka.

Hare gött människor och fortsätt kommentera för jag blir såhär glad #%^*£~|}=+•'!?

Xoxo Agnes