Bad boys never cries

Kapitel 6

Madisons perspektiv

Någon måste seriöst skämta med mig. Han är seriöst överallt helt plötsligt.

Seriöst.

Och just nu fick de chokladbruna ögonen syn på mig, stirrandes på honom. Bra där Madison, bra där. Han flinar till. Ser jag konstig ut eller? Han flinar alltid. Det får mig att bli osäker på mig själv, är jag så ful eller? Kan det vara mina isande blå ögon som är så blå att man tror att jag bär kontaktlinser. Är mitt bruna långa hår jätteknäppt?

Jag vänder mig långsamt om med huvudet ner på mina turkosa nike skor med självförtroendet långt nere i botten. Jag skakar av mig lite och hoppar upp på löpbandet igen och springer så fort att jag nästan snubblar.

Jag tittar flåsandes åt sidan och ser Riley springandes på bandet bredvid mig. Men nej. Vad har han för problem? Jag hoppar upp på sidan ännu en gång och rynkar mina ögonbryn. Mitt bröst åker upp och ner med takt att jag andas. Riley hoppar upp på sidan av bandet han med. Istället höjer han ögonbrynen och flinar svagt. Ringen i läppen biter han löst i.

''What? Are you following me or something?'' Sa jag i en frustrerad ton. Min röst blev lite hackig eftersom jag försökte återhämta min andning. Han gav ifrån sig ett litet skratt. Själv kan jag inte se något roligt i denna situation så jag ger honom en irriterad blick.

''No, I think more that you are following me.'' Säger han med en motsägande röst. Han gör någon grej med ögonen som visar att han har rätt.

Själv himlar jag med ögonen och traskar iväg mot ett rum där man kan boxas. Boxning har varit något jag alltid gillat. Släppa ut min känslor. Då menar jag inte att jag ska gå och slå på människor och så.

I början går det lugnt men sedan kommer adrenalinet pumpandes. När knogarna träffar insidan av handskarna mot den svarta säcken som far framför mig.

Egentligen är jag ingen normal tjej. En normal tjej har föräldrar. Men jag har inte det. Jag kan inte klassas som normal då. Det svider innanför ögonen. Jag tvingar mig. Jag tvingar mig själv att inte gråta. Att gråta får ju inte tillbaka mina föräldrar. Jag har inga vänner jag kan prata ut känslor med. Jag stötte bort omvärlden ett tag för två år sedan. Det är ingen som vet. Jo, förutom en. Jag. Hela världen vet säkert också om, men dom vet ej att det var min pappa.

Det går ej att hålla tillbaka tårarna längre. En efter en pryder långsamt min kinder. Men självklart slutar jag inte att slå för det. Jag inser ganska snabbt att min andning inte fungerar då det förstoppas av hulkningar som tårarna ger. Jag kramar genast om boxningssäcken. Tårarna slutar inte för det. Sakta glider jag nerför boxningssäcken och knäpper loss handskarna. Jag drar upp knäna till hakan. Hela min kropp skakar och det verkar ej sluta. Jag hör hur glasdörren öppnas och stängs.

''Oh, eh, are you ok?'' hör jag Rileys mörka stämma. Jag tittar snabbt upp från mina knän och möter ett ganska obekvämt ansikte. Såklart han inte vet hur man tröstar en tjej. Det ända han kan är att ligga. Hans ögon ser besvärade ut. Jag drar baksidan av handen på kinderna för att få bort tårarna. Jag reser mig försiktigt upp.

''Yeah.'' Svarar jag lätt. Jag rycker på axlarna. Hoppas han glömmer. Men tydligen ska han fortsätta fråga.

''But why were you crying?'' Frågar han och leker lite med ringen i läppen. Han sneglar försiktigt upp på mig. Jag suckar frustrerat. Varför så många frågor? Jag slänger irriterat handskarna i lådan och sätter ena handen på höften.

''But why do you care?'' Säger jag stött. Jag går förbi honom ut ur rummet. Jag hinner inte långt innan han greppar tag i min handled.

'' I don't. Stop being so kinky when I talk to you, it's pretty annoying!''. Säger han irriterat. Jag himlar med ögonen. Är han så självkär? Har han aldrig blivit dissad av en tjej förut eller? Men då kan ju jag förklara för honom att jag är inte som alla tjejer, som gärna hoppar i säng med honom.

''No, you are annoying.'' Säger jag argt innan jag klampar in i omklädningsrummet. Varför ska han va på mig för? Kan han inte låta mig va?

↓

Godkväll kära läsare.

Här har vi ett händelselöst kapitel men meningsfullt kapitel. Lite om Madisons bakgrund. Men jag är back. Som sagt uppdaterar jag inte så ofta men det är för att jag vill få mer inspiration.

Xoxo

KOLLA MIN BLOGG, LÄNK I PROFILEN!!❤️

Agnes